Visar inlägg från juni 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Lust och fägring stor ....


Vi hade lyckan att få fira midsommaraftonen tillsammans med barnbarnens farmor och farfar och resten av familjen. Alla utom äldsta barnbarnet som var på semester i Kroatien. Vi bjöds på en fantastisk buffé med delikatesser av alla de slag. Mätta och belåtna begav vi oss mot midsommarfirandet på Hembygdsgården. Här var det många festglada människor och vädret visade sig från sin bästa sida. 



Foto: Hålanda Hembygdsgård





Midsommartjejer på väg mot festligheterna. Godfrey trivs i folkvimlet även om han ibland bara vill mysa med matte.



  







 
Min syster, som har fotobloggen Evas fotoblogg Refugium, trivs med kameran i naturen och här finns det motiv i mängder. Riktiga blomsterängar som fanns i min hembygd när jag växte upp men som försvunnit mer och mer.





Festandet fortsatte med kaffe och tårta i lusthuset som ligger så vackert i värdparets magiska trädgård. Perfekt sitta inomhus och mysa för nu kom regnet som på nåt sätt hör ihop med vår svenska midsommar. Men som, tack och lov, upphörde efter några timmar lagom till grillandet. Tusen tack till våra gästfria värdar och familjen som gjorde vår midsommarafton till ännu ett vackert minne.










I midsommartid ...

Midsommar, denna underbara tid så full av magi och återvändande liv. Nu blommar det som aldrig förr, grönskan är genomskinligt skir och fåglarna håller serenad. Det känns nästan som naturen gör sitt allra bästa för att värma våra vinterfrusna själar. Jag önskar att jag kunde hålla kvar den här tiden en liten stund längre bara för att hinna uppleva varje litet under som sker dagligen och stundligen. Men eftersom jag vet att detta inte är görligt får jag anamma den tid som ges och ta tillvara varje sekund så gott jag kan. Släppa alla måsten och bara njuta av stunden …





Midsommaraftonen kommer jag och min syster fira med familjen hos dotterns svärföräldrar. De bor på en sån vacker plats och att bara få umgås med nära och kära, underbara människor som bara vill mig väl fyller mitt hjärta med tacksamhet. 

Visst känner jag förväntan men också en lätt stress över sommaren som går alldeles för fort. Jag finner en viss tröst i att jag inte är ensam med dessa känslor. Många beskriver hur de tycker att tiden rusar förbi. Visserligen känns det så men trots allt är tidens gång densamma och det kanske är mitt lilla hjärnspöke som är i farten. Men lätt är det inte att träna på att "fånga dagen". Carpe Diem eller fånga dagen är ett uttryck som används om och om igen och aldrig verkar gå ur tiden. Men hur gör man?

Läste på bloggen "Ett liv i balans" om 7 råd hur man fångar dagen;

Använd dina sinnen
Gör något nytt
Tillåt dig att glädjas
Känn tacksamhet
Byt ut ordet måste - mot vill
Förlåt och släpp taget
Lär dig glädjas åt det lilla och se det stora i alla människor





Det som är midsommar för mig, förutom familjetid, är en blommande sommaräng och jordgubbar. Tänk att sitta bland blommorna med en ljum vind som drar förbi och äta solvarma jordgubbar. Kan livet bli så mycket bättre?

Visa vid midsommartid är min favorit och jag tycker texten är så vacker. Den är en av svensk vistraditions mest kända sånger och skrevs 1946 med musik av Håkan Norlén och text av Rune Lindström.





Min önskan är att ni alla mina kära vänner och besökare får en underbar midsommar.







Husets spegel ...


Liksom ögonen speglar människans själ, speglar fönstret husets själ. Jag har alltid varit fascinerad av fönster i alla dess former. Spelar ingen roll vilket slags hus det är. Slott eller koja. De vackraste fönstren sitter ofta på ödehus som är lämnade i förfall. Jag stannar upp i funderingar om vem som stått vid detta fönster och tittat ut över landskapet. Tänk om dessa sedan länge övergivna hus kunde berätta sin historia. Varför byggdes huset på denna plats och av vem? Vilka bodde här och hur blev deras liv? Och varför lämnades det åt sitt öde. Det känns så oåterkallerligt att dessa historier aldrig kommer på pränt och så småningom försvinner minsta spår av bebyggelsen. Naturen tar sakta men säkert tillbaka sin plats och snart är allt tecken på liv  borta. 




Det är något vemodigt över alla ödehus som står och förfaller. Ofta är det stabila timmerhus som stått i hundratals år och som har mycket kvar att ge om de bara får lite kärlek. Vackra hus med snickarglädje i varje tum. Alla dessa dörrar som går förlorade och alla vackra kakelugnar som faller sönder. Många gånger är möblerna kvar och gamla familjeporträtt hänger på väggarna. 

Det är det svåraste när jag ser övergivna hus, även om jag kan tycka att det är intressant känner jag också en stor ledsamhet över att det inte längre finns något liv i de tomma rummen. Vissa gamla hus är som tidskapslar från en svunnen tid. Jag förstår varför det inte alltid är så lätt att bo kvar och när de äldre går bort kanske barn och anhöriga lever sina liv någon annanstans.

Det känns skönt att man börjat uppmärksamma de fina gamla husen som finns runt om i vårt land. På nätets bostadssidor finns hur många annonser som helst och de har en massa visningar. 
Många ödehus har fått en andra chans och det är så underbart när man läser om renoveringar och om nya familjer som flyttar in och skriver om husets historia. Ofta är det vackra omgivningar och många gånger står där ett gammalt vårdträd som genom alla tider skyddat gårdens folk.

Jag älskar tv programmet "Det sitter i väggarna" där de tar fram husets historia från början. Tänk att få en bok som berättar om husets historia och om de människor som bodde i huset före oss...





Hänryckningens tid ...

Nu går tiden så fort att jag knappt hinner med, helgerna avlöser varandra. Nu när försommaren är som vackrast önskar jag att det fanns en stopp knapp att trycka på. Vill njuta och uppleva varje liten blomma som slår ut. Enda sättet är nog att försöka leva i nuet och ta tillvara sommarens dagar. Kanske inte låta vädret styra allt för mycket hur dagen blir. Även som i dag med regn och kallare väder finns det mycket att hitta på. Museibesök, fika på stan, promenera i regn, innesysslor som inte blir av när solen skiner. Ja,  det finns massor av aktiviteter men helst inte sånt som känns som tråkiga måsten. Även om det finns saker som måste göras försöker jag i möjligaste mån ta dem till hösten när min kreativa ådra smyger sig på. 


Jag tycker mycket om Caj Lundgrens dikt som är en påminnelse om hur flyktiga dessa sommardagar är;

Var glad min själ, åt vad du har; 
nu har du hundra sommardar
 och detta är den första. 
När solens lopp sin ände tar 
då har du nittionio kvar 
och någon blir den största. 

Giv noga akt på var du står; 
i morgon är med ens igår, 
det går så fort att vandra. 
Lägg märke till att vad du får,
 är hundra sommardar per år, 
i morgon är den andra.



I dag är det pingstdagen och jag känner mig väl inte direkt hänryckt men bara det att naturen står redo att blomma ut i full sommar kunde kanske vara anledning nog. Uppfriskande bad i hav och sjö och återhämtande skogsbad i naturen plus alla andra  sommaraktiviteter borde ge en känsla av hänryckning varje dag. Nu är vi människor inte riktigt funtade så och livet kan bjuda på oväntade händelser utanför vår kontroll som påverkar hur vi mår.

Som den naturmänniska jag är mår jag allra bäst i naturen, i skogen och vid vatten. Bästa sättet när energin är i botten att återhämta mig och tankarna klarnar på något mirakulöst sätt. Plötsligt blir problemen inte så stora och ofta finner jag lösningar som jag inte sett förut. När jag är ledsen finner jag ro och tröst i naturen. För mig är även det sociala viktigt för att må bra. Älskar att umgås med familjen, vännerna och alla våra djur. 



 Foto. Gunnebo, Mölndal


När jag tänker på hur fort sommaren går är det lätt att känna stress mellan varven. För mig är det bästa att ta dagen som den kommer och inte ha för höga förväntningar.

"Vi förstår inte hur värdefull en stund är
förrän den är ett minne"








.



Räkna dina regnbågar ...


Jag älskar regnbågar för att de är så vackra och lite mystiska. Hittade det här kloka ordet; "Räkna dina regnbågar - inte dina stormar." Det är ungefär så jag försöker leva. Stormar kommer och går men det är de vackra ögonblicken av regnbågar som jag försöker bevara. Alla får vi vår beskärda del av sorger och bekymmer men även lycka och ljusa stunder. Det finns så mycket att vara tacksam över och så länge man får vara frisk vill jag fånga mina regnbågar. Man kanske kan hitta en skatt om man tar dig tid att söka.

Det är inte så konstigt att en av mina favoritsånger är Over the Rainbow. Jag såg filmen The Wizard of Oz på 60-talet och hörde den vackra men också vemodiga sången för första gången. I filmen som kom redan 1939 sjöngs den av Judy Garland och den blev sedan hennes signaturmelodi. Sen den dagen älskar jag den finstämda låten med text som rymmer så många känslor och den berör mitt högkänsliga jag på djupet.