Visar inlägg från december 2019

Tillbaka till bloggens startsida

I väntan på det nya året ...

Så här i juletider går tankarna till barndomens jular. Det är både glädjefulla minnen men även ett visst vemod. Julfilmerna avlöser varandra på tv och de flesta har jag sett åtskilliga gånger. Det är något med dessa filmer som alltid lockar fram en tår. Kan det vara att det är så vackra miljöer. så genuint fina och snälla människor eller kan det vara att det ofta handlar om familjen. Filmerna slutar alltid med att det goda segrar och snön kommer som på beställning. Hur som helst triggar de igång måbrakänslan och det kanske behövs nu när nyheterna fylls av våld av alla de slag.

Julaftonen firade jag med familjen hos min dotter med familj. Vi hade skönt och lugnt med god mat och julklappar. Jag och min syster fick en övernattning med spa på Marstrands kusthotell. Vi gillar spabesök så det ser vi verkligen fram emot. Familjen är bäst och att umgås med barnbarnen är guld värt. Nu några dagar har det varit soffhäng för hela slanten.
 


Kram & god fortsättning


Taggat med: 

, , ,

Julkänslan

Vi är på god väg mot jul. Lucia har sjungit vackert och lyst upp mörkret och vi har tänt det tredje ljuset. Huset är pyntat, granen är på plats och julklapparna är klara. Jag undviker stressen och gör sånt jag tycker är roligt. Skön julmusik på radion och insvept i filten läser jag böckerna som legat så länge. 



Förra året skrev jag på bloggen:

"Nu när julen står för dörren går mina tankar till alla som av olika anledningar upplever den kommande julhelgen med blandade känslor - ensamma, sjuka, hemlösa och människor drabbade av krig  och katastrofer. Tänk efter om du själv kan göra något för att glädja en medmänniska. Det kan vara så enkelt som att bjuda in någon som sitter ensam på lite jul fika, erbjuda din hjälp till någon som har svårt att ta sig till affären, ta dig tid att prata med människor som du träffar, skänka pengar till föreningar som ordnar jul aktiviteter för hemlösa. Det kostar oss så lite men vi får desto mer tillbaka - känslan av att vi öppnat vårt hjärta och brytt oss om". 

I år har jag fått omsätta dessa ord i verklighet. Vi har en granne som miste sin man för några veckor sedan. De var ett så gulligt par som var så måna om varandra. Vi brukade prata när vi träffades som grannar gör men vi var inte mer bekanta. När jag och min syster var ute på promenad träffade vi tanten som såg så ensam och ledsen ut. Hon berättade det sorgliga som hänt och vi kände på oss att hon var ganska ensam med sin sorg. Vi brukar titta in till henne och kolla hur hon mår. Jag har följt henne till läkaren och vi har bjudit hem henne till oss. 


Hennes berättelse är så intressant och så sorglig nu när hennes livskamrat sedan 55 år är borta. De flydde från Rumänien för 50 år sedan och hamnade till slut i Sverige. Det är lite märkligt när de valde landet. Tanten ville till andra sidan jorden så långt från kommunismen hon kunde komma och så hamnade de här. De var nöjda med sitt val och har arbetat och haft sitt boende här men även under kortare perioder arbetat i Tyskland, Österrike och USA. Det är så spännande när hon berättar om deras liv som lätt kunde bli en bok. Hon har inga släktingar och de hade inga barn men hon har två kvinnliga vänner från Iran som hälsar på ibland och hjälper till med handlingen. 

I går skjutsade vi henne till kyrkogården så hon fick tända ett ljus på graven. Det var så sorgligt se henne stå stödd mot korset och prata med sin man. Regnet öste ner och det var grått och ödsligt. På hemvägen stannade vi på Lidl som hon kallade "deras affär" så hon fick handla hem sånt hon behövde till helgen. Vi upptäckte att det var en ganska rolig affär med alla möjliga saker så vår korg blev också full.

Det är en skön känsla att kunna hjälpa en medmänniska och hon känner sig så trygg att vi bor i samma trapphus. Det är bara så sorgligt att människor kan vara så ensamma men hon är glad och tacksam för att hon har mat och en säng. Hon tycker att det är ofattbart att gamla pensionärer lever som hemlösa här i Sverige. Jag tänker på hur sårbar hon är utan någon anhörig. 

Var rädda om varandra därute 🤶🏻

 God fortsättning på julveckan


Änglar finns ...

 




Min dotter hade verkligen änglavakt när hon i fredags blev påkörd av en lastbil på E6:an. Hon ringde och sa att hon strax skulle komma och hämta hunden som var hos oss. Hon brukar inte ringa från bilen i vanliga fall men hon hade bråttom hem så vi skulle gå ner med hunden. Plötsligt hör jag i telefonen ett konstigt metalliskt ljud som följs av tystnad tills dottern säger:”Jag blev påkörd av en lastbil”. Den känslan jag kände då var den mest fruktansvärda jag någonsin upplevt. 

Väntan tills hon hörde av sig igen var evighetslång. Jag blev så lättad när hon ringde och berättade att ingen hade blivit skadad. Bilen var repig och bucklig men gick att köra. Den polska chauffören hade varit så vänlig och tog på sig hela skulden. 

När jag fick höra historien om hur det hade gått till insåg jag hur livsfarlig situationen varit. Båda bilarna skulle byta fil och då råkade lastbilen toucha till dotterns bil så den snurrade över två filer och stannade vid mitträcket mot den mötande trafiken i snabbfilen. Dottern hade slagit på varningsblinkersen under snurren men hon vet inte hur hon hade haft sinnesnärvaro att göra det. En bil som kom i snabbfilen uppfattade situationen och stannade och satte på sina varningsblinkers. När jag tänker på all tung trafik med långtradare som dundrar fram på den här vägen inser jag att det är ett stort under att det inte blev värre. I mina tankar har jag återkommit till vad som kunde ha hänt.

Nu känner jag enbart en stor tacksamhet mot bilisten som  så snabbt agerade med sina ljus och mot änglarna som skyddade min dotter den här dagen. Tillvaron kan ändras på en sekund så det är nuet som gäller. 

Var rädda om er därute ♥️


Kram