Visar inlägg från januari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Mormor minns ...

Ute på promenad med dotterns hund i mitt bostadsområde minns jag alla roliga stunder med barnbarnen. Vi hade turen att få ha dem hos oss från tidig ålder. De sov ofta över ibland flera nätter i sitt eget rum. Det finns nästan inte en plats utan minnen. Skolgården där de gungade, åkte ruschkana och så småningom lärde sig cykla utan stödhjul. Groddammen där vi såg de små grodynglen utvecklas till minigrodor. Skogen där vi lekte kurragömma och sommarängen där vi hade picknick. Badsjön där vi tillbringade så många soliga dagar med vattenbus, sandslottsbyggande och där de lärde sig sina första simtag. Planen där vi sparkade fotboll. Utomhusteatern där vi sett spännande barnteatrar.

 

Hur fort gick inte de åren men det är nog så när man har roligt och roligt hade vi. Jag är så tacksam för alla underbara minnen mina älskade barnbarn gett mig. Och fortsätter att ge mig nu när vi har mys och filmtajm när de sover över. De är en ständig källa till glädje och mormorshjärtat svämmar över av kärlek.

 

Nu är det Godfrey, den irländska hunden och jag som skapar nya minnen när vi vandrar omkring på de välkända stigarna.

Njut av stunderna i livet
i morgon är de minnen


Ha det så gott & kramen!

Taggat med: 

, , ,

Bergens stjärnor - Jojo Moyes

Den här boken har jag väntat länge på. Jag stod på 49:e plats i reservationskön på biblioteket. Förra veckan var det äntligen min tur och jag sträckläste den på några dagar.

Boken bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky. Det var under den stora depressionen i USA som ett statligt program startades, av Eleonor Roosevelt, där ridande bibliotekarier lånade ut böcker i otillgängliga trakter. 

Ett gäng driftiga och modiga kvinnor som brann för att fattiga familjer, vuxna som barn, skulle lära sig läsa, lära känna litteraturen och genom noveller drömma sig bort från den ofta mycket slitsamma vardagen. Ett samhälle där det råder rasism, låg grad av utbildning, hembränning och otillåten markexploatering.

"
En hisnande, känslostark berättelse om fem enastående kvinnor och deras resa i Kentuckys bergstrakter.1937. Alice Wright lever ett stillsamt och instängt liv med sina föräldrar i England. Ett frieri från den stilige amerikanen Bennett Van Cleve ger henne hopp om luft under vingarna. Med honom vid sin sida, i exotiska Kentucky, hoppas hon att världen ska öppna sig för henne. Men snart inser Alice att hon är mer instängd än någonsin. Bennett verkar mer intresserad av att träffa sina vänner (utan Alice), och den strängt religiöse svärfadern, ägare till den lokala kolgruvan, anser att en kvinnas plats är i hemmet. Så när staden efterlyser frivilliga kvinnor till att bli ridande bibliotekarier som en del av Eleonor Roosevelts nya satsning på utbildning, anmäler sig Alice entusiastiskt. Kvinnornas ledare, som snart blir Alices främsta allierade, är Margery, den smarta, självständiga dottern till en ökänd brottsling, en kvinna som aldrig bett om en mans tillåtelse för någonting. För familjeflickan Alice är Margery mer uppfriskande och modig än någon annan hon mött, och hon anförtror sig allt mer åt henne allteftersom äktenskapet med Bennett krackelerar. Kentuckys Ridande Bibliotekarier blir snart kända vida omkring, och deras arbete är minst sagt strapatsrikt. De tampas med beväpnade hembrännare och giftormar, snöiga bergssluttningar och översvämningar. Värst är ändå de män som inte ser med blida ögon på friheten som uppdraget medför. Och vissa män är beredda att gå hur långt som helst för att stoppa dem". 

Bergens stjärnor är ett klassiskt drama om kvinnlig vänskap, äkta kärlek och passion och jag tänker vilken film detta skulle kunna bli ...

Jag gillar böcker med verklighetsbakgrund, tycker om att rida och läser mycket så denna kombination var den perfekta för mig.

Läs & njut!

366 oskrivna blad ...

Nu när jul och nyår, två av årets höjdpunkter, har passerat med allt vad det innebar är vi tillbaka i vardagen igen. Jag tycker det är en skön känsla att det nya året är som en oskriven bok. Nya möjligheter, nya starter och dags att ta tag i saker som man länge tänkt att man ska göra. Tid att tänka över sitt livspussel och hur man vill att det nya året ska bli. Jag ger inga nyårslöften numera men försöker ha realistiska mål och planera in roliga upplevelser. En sådan är den fina julklappen vi fick av min dotters familj, övernattning med spa på Marstrands Havshotell. Varje dag är i och för sig ett oskrivet blad som kan fyllas med små vardagliga ting som jag uppskattar, små guldkorn i tillvaron. Titeln, "366 oskrivna blad", beror på att det är skottår och det innebär 1 extra dag i februari.




Each new day is a blank page in the diary of your life. The secret of success 
is in turning that diary into the best story you possibly can
.”
- Douglas Pagels

Jag hittade på Uppskattat 10 saker man borde sluta göra just nu och som jag tycker tål att tänka på. Som högkänslig hittar jag en del punkter som jag både har slutat med och som jag bör sluta med. Ni kanske också får lite inspiration från någon av uppmaningarna. Tyckte att det om vredesutbrott var lite svårt att tolka men jag tänker att om man kommunicerar lugnt så kanske makten ligger i att det man vill säga går fram. Det kanske också kan vara så att om man inte går omkring med ilska inom sig så hamnar man inte i bråk med andra. Ni kanske tyder det på något annat sätt, berätta gärna.

Sluta använda ordet hat. Fokusera på det du älskar.
Släpp det förflutna, behåll läxan.
Släpp idén att du måste vara "perfekt".
Sluta vara en person som alltid är alla till lags.
Sluta prata negativt om dig själv.
Sluta skvallra och döma andra.
Släpp människor som drar ner dig.
Sluta med vredesutbrott. Makten finns i freden.
Sluta jämföra dig med andra.
Sluta ångra dig. Allting händer av en anledning. 

Annars är naturen den stora inspirationskällan för mig. Jag behöver verkligen min egentid för promenader i skogen. Vandra bland de stora träden, fotstegen i den mjuka mossan, lyssna på alla naturljuden, sitta på en stubbe i funderingar eller vila mot en trädstam och fyllas av energi. Jag känner mig aldrig så levande som i naturen och är tacksam att jag fortfarande har "min" skog att vandra i. 


God fortsättning

Old lang syne ...


Ett nytt år med oskrivna blad. Det är ganska skönt lämna det gamla året och börja om på nytt. Ny energi och funderingar om hur jag vill att mina dagar under 2020 ska bli. Det är länge sedan jag hade specifika nyårsönskningar men jag får en förväntansfull känsla av allt det roliga jag kan fylla mina oskrivna blad med. Sånt jag tycker om och som ger mig den livsviktiga återhämtningen. 

En av våra goda vänner var hos oss och under trevlig samvaro med tacos och vin diskuterade vi vad vi skulle hitta på för roligheter framöver. Vännen är en orädd vinterbadare som ofta och gärna tar pendeln till Varberg och havet. Vi har länge funderat på att hänga på och nu lovade vi att följa med. Det blir en spännande utmaning men det ska ju vara nyttigt så det blir säkert bra. Vi älskar både bad och Varberg så vad kan gå fel? Vi ska också träffas oftare i Göteborg och hitta på trevligheter. Många besök på smultronställena Botaniska trädgården, Slottsskogen och Trädgårdsföreningen och en hel del restaurang- och cafébesök lär det också bli. Ett årskort på Liseberg, kanske inte för så mycket vilda åkturer men för underhållning och att bara strosa omkring. Och så Lotta förstås ...

Den vackra skotska balladen Old lang syne är nyårsafton för mig och en av de mest välkända sångerna i engelsktalande länder. Där sjungs den vanligen varje nyårsafton vid tolvslaget och är starten på ett nytt år. Texten som är skriven av den skotske poeten Robert Burns 1788, baserades på äldre skotska ballader. Den melodi som Burns föreslog är inte den som idag används. Den mest kända nutida melodin räknas som folkmelodi, men har enligt Musikens Värld tillskrivits William Shield. Den kallas också The Farewell Waltz och spelades som kvällens sista dans i filmen Dimmornas Bro (1940). En av mina favoritskådespelerskor från förr, Vivien Leigh spelar mot den tjusige Robert Taylor i den här romantiska men också tragiska filmen. Många tårar har fällts under slutscenen.



Vid utbrottet av andra världskriget besöker en brittisk officer Waterloo Bridge. Han kommer ihåg sig själv som ung man i början av första världskriget och en ung ballerina innan han åker till fronten. Deras liv blev av olika orsaker inte som de tänkt och det slutade så tragiskt med att hon slängde sig framför ett tåg. 

Jag tycker att Taylor och Leigh spelar lysande och lyckas tillsammans med ett träffsäkert manus skapa ett mycket bra romantiskt drama. Filmen fick också två Oscars-nomineringar för fotot (Tony Gaudio) och musiken (Herbert Stothart). Kan inte se mig mätt på Vivien Leighs ansikte i hennes sista scen. Så otroligt vacker och uttrycksfull.



Denna lilla nostalgitripp får bli mitt sista inlägg för år 2019.


Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!