Läs Jenny Strömsteds krönika i Expressen där hon skriver om alla dessa övergrepp på barn, gruppvåldtäkter, näthat och grooming;

http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/stromstedt-jag-ar-sa-trott-pa-knullgubbar/

Så bra skrivet och det sammanfattar det mesta av de senaste skriverierna i tidningar och media. När 10-åriga Engla mördades 2008 kom allt så nära genom bilder på henne och berättelsen om hennes första cykeltur hem ensam. Hennes familj fick uppleva skräcken att ett barn försvinner och jag tror att det är något av det värsta som föräldrar kan få vara med om. Jag har två uppväxande barnbarn som också, med barns iver, vill klara av olika grejer på egen hand. Det är ju en naturlig utveckling och det känns hemskt att ens tänka att det finns sjuka människor helt utan empati som kan dyka upp var som helst.

Jenny skriver; 
"Lika utsatt som ett våldtäktsoffer kan vara, lika hatad är förövaren". Det är sant och förståeligt att drabbade anhöriga och även vi andra tänker så men som Jenny säger; "Sexualbrott väcker de mest primitiva känslor till liv. Men hat leder inte till färre övergrepp". 

Det är fel på våra lagar som är så "tandlösa" att många frikänns även vid grova brott. Bevisbördan som idag ställs på ett offer vid sexualbrott, ett brott som i
synnerhet drabbar kvinnor och barn, är alldeles för stor. Det ställs orimligt höga krav på att offret ska bevisa att en våldtäckt skett vilket leder till för få
fällande domar. Det är en lagstiftning som skapar rättsosäkerhet och rädsla för
att anmäla och gå vidare med fallet.

Jag tror också att det är många psykiskt sjuka med snedvriden sexualdrift som inte prioriterar sin nödvändiga medicin utan en del kanske lägger pengarna på droger istället. Såna människor går omkring som tickande bomber färdiga att brisera när och var som helst. 


Det pratas mycket om sk curlingföräldrar och visst kan det gå för långt ibland men vi lever i en värld långt ifrån Astrid Lindgrens Bullerbyn. Jag växte upp i ett mindre samhälle på 50-talet och minns min tillvaro som ganska fri. Ingen behövde följa till skolan och jag kände mig aldrig rädd. Det fanns förståss sk "fula gubbar" även då. Vi har nu fått höra hemska vittnesmål om hur barn utsattes för övergrepp i fosterhem. Så ordspråket "det var bättre förr" stämmer inte heller. Helt ofattbart att man kunde göra så mot barn som var så sårbara och behövde all kärlek och omvårdnad. 

Det är bra att debatten kommer igång och att vi ifrågasätter konstiga domslut och lagar. Vi behöver nog fler "krutgummor" som den kära Astrid Lindgren som vågade kasta sig in i samhällsdebatten och kämpa för utsatta människor och djur.




Astrid Lindgren stod alltid på barnens sida. Det spelade ingen roll om de var starka som Pippi och Ronja, busiga och djärva som Emil och Madicken, eller olyckliga och övergivna som Bo Vilhelm i Mio, min Mio eller den dödssjuke Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.

Astrid var inte bara den älskade sagotanten hon började också använda sitt rika språk i en kamp mot våld och förtryck i alla former. Hon plågades ständigt av hur barn och vuxna for illa i Sverige och världen. Dödandet och svälten på jorden kunde göra henne sömnlös och otröstlig. Hon har skrivit en dikt som passar så bra.

Vore jag Gud då skulle jag gråta över människorna,
dem som jag har skapat till min avbild.
Vad jag skulle gråta över deras ondska och gemenhet
och grymhet och deras stackars godhet
och hjälplösa förtvivlan och sorg. 

Och så alla barnen, 
alla alla barnen, 
dem skulle jag gråta över allra mest.

Ja, vore jag Gud, så nog skulle jag gråta mycket över barnen, 
för inte hade jag väl tänkt 
att de skulle få det så här

Nej, nu är det dags att skingra tankarna ett tag med en promenad i det vackra höstvädret och jag önskar er alla en riktigt skön dag.