Mormor minns ...

Ute på promenad med dotterns hund i mitt bostadsområde minns jag alla roliga stunder med barnbarnen. Vi hade turen att få ha dem hos oss från tidig ålder. De sov ofta över ibland flera nätter i sitt eget rum. Det finns nästan inte en plats utan minnen. Skolgården där de gungade, åkte ruschkana och så småningom lärde sig cykla utan stödhjul. Groddammen där vi såg de små grodynglen utvecklas till minigrodor. Skogen där vi lekte kurragömma och sommarängen där vi hade picknick. Badsjön där vi tillbringade så många soliga dagar med vattenbus, sandslottsbyggande och där de lärde sig sina första simtag. Planen där vi sparkade fotboll. Utomhusteatern där vi sett spännande barnteatrar.

 

Hur fort gick inte de åren men det är nog så när man har roligt och roligt hade vi. Jag är så tacksam för alla underbara minnen mina älskade barnbarn gett mig. Och fortsätter att ge mig nu när vi har mys och filmtajm när de sover över. De är en ständig källa till glädje och mormorshjärtat svämmar över av kärlek.

 

Nu är det Godfrey, den irländska hunden och jag som skapar nya minnen när vi vandrar omkring på de välkända stigarna.

Njut av stunderna i livet
i morgon är de minnen


Ha det så gott & kramen!

Taggat med: 

, , ,

Bergens stjärnor - Jojo Moyes

Den här boken har jag väntat länge på. Jag stod på 49:e plats i reservationskön på biblioteket. Förra veckan var det äntligen min tur och jag sträckläste den på några dagar.

Boken bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky. Det var under den stora depressionen i USA som ett statligt program startades, av Eleonor Roosevelt, där ridande bibliotekarier lånade ut böcker i otillgängliga trakter. 

Ett gäng driftiga och modiga kvinnor som brann för att fattiga familjer, vuxna som barn, skulle lära sig läsa, lära känna litteraturen och genom noveller drömma sig bort från den ofta mycket slitsamma vardagen. Ett samhälle där det råder rasism, låg grad av utbildning, hembränning och otillåten markexploatering.

"
En hisnande, känslostark berättelse om fem enastående kvinnor och deras resa i Kentuckys bergstrakter.1937. Alice Wright lever ett stillsamt och instängt liv med sina föräldrar i England. Ett frieri från den stilige amerikanen Bennett Van Cleve ger henne hopp om luft under vingarna. Med honom vid sin sida, i exotiska Kentucky, hoppas hon att världen ska öppna sig för henne. Men snart inser Alice att hon är mer instängd än någonsin. Bennett verkar mer intresserad av att träffa sina vänner (utan Alice), och den strängt religiöse svärfadern, ägare till den lokala kolgruvan, anser att en kvinnas plats är i hemmet. Så när staden efterlyser frivilliga kvinnor till att bli ridande bibliotekarier som en del av Eleonor Roosevelts nya satsning på utbildning, anmäler sig Alice entusiastiskt. Kvinnornas ledare, som snart blir Alices främsta allierade, är Margery, den smarta, självständiga dottern till en ökänd brottsling, en kvinna som aldrig bett om en mans tillåtelse för någonting. För familjeflickan Alice är Margery mer uppfriskande och modig än någon annan hon mött, och hon anförtror sig allt mer åt henne allteftersom äktenskapet med Bennett krackelerar. Kentuckys Ridande Bibliotekarier blir snart kända vida omkring, och deras arbete är minst sagt strapatsrikt. De tampas med beväpnade hembrännare och giftormar, snöiga bergssluttningar och översvämningar. Värst är ändå de män som inte ser med blida ögon på friheten som uppdraget medför. Och vissa män är beredda att gå hur långt som helst för att stoppa dem". 

Bergens stjärnor är ett klassiskt drama om kvinnlig vänskap, äkta kärlek och passion och jag tänker vilken film detta skulle kunna bli ...

Jag gillar böcker med verklighetsbakgrund, tycker om att rida och läser mycket så denna kombination var den perfekta för mig.

Läs & njut!

366 oskrivna blad ...

Nu när jul och nyår, två av årets höjdpunkter, har passerat med allt vad det innebar är vi tillbaka i vardagen igen. Jag tycker det är en skön känsla att det nya året är som en oskriven bok. Nya möjligheter, nya starter och dags att ta tag i saker som man länge tänkt att man ska göra. Tid att tänka över sitt livspussel och hur man vill att det nya året ska bli. Jag ger inga nyårslöften numera men försöker ha realistiska mål och planera in roliga upplevelser. En sådan är den fina julklappen vi fick av min dotters familj, övernattning med spa på Marstrands Havshotell. Varje dag är i och för sig ett oskrivet blad som kan fyllas med små vardagliga ting som jag uppskattar, små guldkorn i tillvaron. Titeln, "366 oskrivna blad", beror på att det är skottår och det innebär 1 extra dag i februari.




Each new day is a blank page in the diary of your life. The secret of success 
is in turning that diary into the best story you possibly can
.”
- Douglas Pagels

Jag hittade på Uppskattat 10 saker man borde sluta göra just nu och som jag tycker tål att tänka på. Som högkänslig hittar jag en del punkter som jag både har slutat med och som jag bör sluta med. Ni kanske också får lite inspiration från någon av uppmaningarna. Tyckte att det om vredesutbrott var lite svårt att tolka men jag tänker att om man kommunicerar lugnt så kanske makten ligger i att det man vill säga går fram. Det kanske också kan vara så att om man inte går omkring med ilska inom sig så hamnar man inte i bråk med andra. Ni kanske tyder det på något annat sätt, berätta gärna.

Sluta använda ordet hat. Fokusera på det du älskar.
Släpp det förflutna, behåll läxan.
Släpp idén att du måste vara "perfekt".
Sluta vara en person som alltid är alla till lags.
Sluta prata negativt om dig själv.
Sluta skvallra och döma andra.
Släpp människor som drar ner dig.
Sluta med vredesutbrott. Makten finns i freden.
Sluta jämföra dig med andra.
Sluta ångra dig. Allting händer av en anledning. 

Annars är naturen den stora inspirationskällan för mig. Jag behöver verkligen min egentid för promenader i skogen. Vandra bland de stora träden, fotstegen i den mjuka mossan, lyssna på alla naturljuden, sitta på en stubbe i funderingar eller vila mot en trädstam och fyllas av energi. Jag känner mig aldrig så levande som i naturen och är tacksam att jag fortfarande har "min" skog att vandra i. 


God fortsättning

Old lang syne ...


Ett nytt år med oskrivna blad. Det är ganska skönt lämna det gamla året och börja om på nytt. Ny energi och funderingar om hur jag vill att mina dagar under 2020 ska bli. Det är länge sedan jag hade specifika nyårsönskningar men jag får en förväntansfull känsla av allt det roliga jag kan fylla mina oskrivna blad med. Sånt jag tycker om och som ger mig den livsviktiga återhämtningen. 

En av våra goda vänner var hos oss och under trevlig samvaro med tacos och vin diskuterade vi vad vi skulle hitta på för roligheter framöver. Vännen är en orädd vinterbadare som ofta och gärna tar pendeln till Varberg och havet. Vi har länge funderat på att hänga på och nu lovade vi att följa med. Det blir en spännande utmaning men det ska ju vara nyttigt så det blir säkert bra. Vi älskar både bad och Varberg så vad kan gå fel? Vi ska också träffas oftare i Göteborg och hitta på trevligheter. Många besök på smultronställena Botaniska trädgården, Slottsskogen och Trädgårdsföreningen och en hel del restaurang- och cafébesök lär det också bli. Ett årskort på Liseberg, kanske inte för så mycket vilda åkturer men för underhållning och att bara strosa omkring. Och så Lotta förstås ...

Den vackra skotska balladen Old lang syne är nyårsafton för mig och en av de mest välkända sångerna i engelsktalande länder. Där sjungs den vanligen varje nyårsafton vid tolvslaget och är starten på ett nytt år. Texten som är skriven av den skotske poeten Robert Burns 1788, baserades på äldre skotska ballader. Den melodi som Burns föreslog är inte den som idag används. Den mest kända nutida melodin räknas som folkmelodi, men har enligt Musikens Värld tillskrivits William Shield. Den kallas också The Farewell Waltz och spelades som kvällens sista dans i filmen Dimmornas Bro (1940). En av mina favoritskådespelerskor från förr, Vivien Leigh spelar mot den tjusige Robert Taylor i den här romantiska men också tragiska filmen. Många tårar har fällts under slutscenen.



Vid utbrottet av andra världskriget besöker en brittisk officer Waterloo Bridge. Han kommer ihåg sig själv som ung man i början av första världskriget och en ung ballerina innan han åker till fronten. Deras liv blev av olika orsaker inte som de tänkt och det slutade så tragiskt med att hon slängde sig framför ett tåg. 

Jag tycker att Taylor och Leigh spelar lysande och lyckas tillsammans med ett träffsäkert manus skapa ett mycket bra romantiskt drama. Filmen fick också två Oscars-nomineringar för fotot (Tony Gaudio) och musiken (Herbert Stothart). Kan inte se mig mätt på Vivien Leighs ansikte i hennes sista scen. Så otroligt vacker och uttrycksfull.



Denna lilla nostalgitripp får bli mitt sista inlägg för år 2019.


Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!



I väntan på det nya året ...

Så här i juletider går tankarna till barndomens jular. Det är både glädjefulla minnen men även ett visst vemod. Julfilmerna avlöser varandra på tv och de flesta har jag sett åtskilliga gånger. Det är något med dessa filmer som alltid lockar fram en tår. Kan det vara att det är så vackra miljöer. så genuint fina och snälla människor eller kan det vara att det ofta handlar om familjen. Filmerna slutar alltid med att det goda segrar och snön kommer som på beställning. Hur som helst triggar de igång måbrakänslan och det kanske behövs nu när nyheterna fylls av våld av alla de slag.

Julaftonen firade jag med familjen hos min dotter med familj. Vi hade skönt och lugnt med god mat och julklappar. Jag och min syster fick en övernattning med spa på Marstrands kusthotell. Vi gillar spabesök så det ser vi verkligen fram emot. Familjen är bäst och att umgås med barnbarnen är guld värt. Nu några dagar har det varit soffhäng för hela slanten.
 


Kram & god fortsättning


Taggat med: 

, , ,

Julkänslan

Vi är på god väg mot jul. Lucia har sjungit vackert och lyst upp mörkret och vi har tänt det tredje ljuset. Huset är pyntat, granen är på plats och julklapparna är klara. Jag undviker stressen och gör sånt jag tycker är roligt. Skön julmusik på radion och insvept i filten läser jag böckerna som legat så länge. 



Förra året skrev jag på bloggen:

"Nu när julen står för dörren går mina tankar till alla som av olika anledningar upplever den kommande julhelgen med blandade känslor - ensamma, sjuka, hemlösa och människor drabbade av krig  och katastrofer. Tänk efter om du själv kan göra något för att glädja en medmänniska. Det kan vara så enkelt som att bjuda in någon som sitter ensam på lite jul fika, erbjuda din hjälp till någon som har svårt att ta sig till affären, ta dig tid att prata med människor som du träffar, skänka pengar till föreningar som ordnar jul aktiviteter för hemlösa. Det kostar oss så lite men vi får desto mer tillbaka - känslan av att vi öppnat vårt hjärta och brytt oss om". 

I år har jag fått omsätta dessa ord i verklighet. Vi har en granne som miste sin man för några veckor sedan. De var ett så gulligt par som var så måna om varandra. Vi brukade prata när vi träffades som grannar gör men vi var inte mer bekanta. När jag och min syster var ute på promenad träffade vi tanten som såg så ensam och ledsen ut. Hon berättade det sorgliga som hänt och vi kände på oss att hon var ganska ensam med sin sorg. Vi brukar titta in till henne och kolla hur hon mår. Jag har följt henne till läkaren och vi har bjudit hem henne till oss. 


Hennes berättelse är så intressant och så sorglig nu när hennes livskamrat sedan 55 år är borta. De flydde från Rumänien för 50 år sedan och hamnade till slut i Sverige. Det är lite märkligt när de valde landet. Tanten ville till andra sidan jorden så långt från kommunismen hon kunde komma och så hamnade de här. De var nöjda med sitt val och har arbetat och haft sitt boende här men även under kortare perioder arbetat i Tyskland, Österrike och USA. Det är så spännande när hon berättar om deras liv som lätt kunde bli en bok. Hon har inga släktingar och de hade inga barn men hon har två kvinnliga vänner från Iran som hälsar på ibland och hjälper till med handlingen. 

I går skjutsade vi henne till kyrkogården så hon fick tända ett ljus på graven. Det var så sorgligt se henne stå stödd mot korset och prata med sin man. Regnet öste ner och det var grått och ödsligt. På hemvägen stannade vi på Lidl som hon kallade "deras affär" så hon fick handla hem sånt hon behövde till helgen. Vi upptäckte att det var en ganska rolig affär med alla möjliga saker så vår korg blev också full.

Det är en skön känsla att kunna hjälpa en medmänniska och hon känner sig så trygg att vi bor i samma trapphus. Det är bara så sorgligt att människor kan vara så ensamma men hon är glad och tacksam för att hon har mat och en säng. Hon tycker att det är ofattbart att gamla pensionärer lever som hemlösa här i Sverige. Jag tänker på hur sårbar hon är utan någon anhörig. 

Var rädda om varandra därute 🤶🏻

 God fortsättning på julveckan


Änglar finns ...

 




Min dotter hade verkligen änglavakt när hon i fredags blev påkörd av en lastbil på E6:an. Hon ringde och sa att hon strax skulle komma och hämta hunden som var hos oss. Hon brukar inte ringa från bilen i vanliga fall men hon hade bråttom hem så vi skulle gå ner med hunden. Plötsligt hör jag i telefonen ett konstigt metalliskt ljud som följs av tystnad tills dottern säger:”Jag blev påkörd av en lastbil”. Den känslan jag kände då var den mest fruktansvärda jag någonsin upplevt. 

Väntan tills hon hörde av sig igen var evighetslång. Jag blev så lättad när hon ringde och berättade att ingen hade blivit skadad. Bilen var repig och bucklig men gick att köra. Den polska chauffören hade varit så vänlig och tog på sig hela skulden. 

När jag fick höra historien om hur det hade gått till insåg jag hur livsfarlig situationen varit. Båda bilarna skulle byta fil och då råkade lastbilen toucha till dotterns bil så den snurrade över två filer och stannade vid mitträcket mot den mötande trafiken i snabbfilen. Dottern hade slagit på varningsblinkersen under snurren men hon vet inte hur hon hade haft sinnesnärvaro att göra det. En bil som kom i snabbfilen uppfattade situationen och stannade och satte på sina varningsblinkers. När jag tänker på all tung trafik med långtradare som dundrar fram på den här vägen inser jag att det är ett stort under att det inte blev värre. I mina tankar har jag återkommit till vad som kunde ha hänt.

Nu känner jag enbart en stor tacksamhet mot bilisten som  så snabbt agerade med sina ljus och mot änglarna som skyddade min dotter den här dagen. Tillvaron kan ändras på en sekund så det är nuet som gäller. 

Var rädda om er därute ♥️


Kram

Värme, porlande vatten och all tid i världen ...

Hemma igen efter en avkopplande minisemester i Varberg. Det börjar bli en vana men denna gång tog vi in på Varbergs Stadshotell & Asia Spa. Första gången och jag var där med min syster, dottern och hennes dotter. Tre generationer och jag tror vi njöt lika mycket. Våra rum hette Boutiqe Garden och de låg i anslutning till takträdgården. Vårt rum var i färgerna beige/champagne och det andra rummet var lila/rosa. På sängen låg den japanska badrocken (Yukata) och tofflor som vi fick ta med hem. Vi längtade till badet så iklädda morgonrockar och tofflor begav vi oss mot spaavdelningen. Det kändes klart befriande att vandra omkring i den här munderingen och man kände hur det japanska välbefinnandet började infinna sig.





Inspirationen till Asia Spa kommer från Indien, Thailand, Kina och Japan. Där har tongivande filosofier som Ayurveda, Feng Shui och de fem elementen haft en tongivande roll i årtusenden. Yoga och meditation är också viktiga grundpelare i verksamheten.

Det är helt förståeligt foto- och mobilförbud i spaavdelningen så de två bilderna därifrån har jag lånat.


Hela spaupplevelsen startade med att vi fick en korg med tvättattrialjer och information om hur det fungerar. Vi gick vidare till ett rum med förfriskningar som frukt och spännande teer. Gott med lite färdkost på vägen.

Vi började i den torra avdelningen som kallas Peacock House. Här finns flera rum för avkoppling och rekreation. 

Min favorit var Ljusterapirummet. Det vita livgivande ljuset var magiskt och liggande på de sköna sängarna kunde man lyssna på en vägledd meditation. Både jag och barnbarnet somnade till för en stund.


Lånad bild

I Mörkerterapirummet kan man slappna av på en av de 33-gradiga vattenbäddarna. I taken lyser ljusdioder som den vackraste stjärnhimmel.

I Tejasrummet vilade vi på varma stenbäddar i kopparkar. Så avkopplande. Tejas är sanskrit för elementet eld. 

Det finns också ett Tempelrum där man i lugn och ro kan samla sina tankar.

Sen var det dags för en japansk tvagning som är en ritual där man renar kropp och själ. Man sitter på en träpall och tvättar kroppen med masserande rörelser mot hjärtat. Sen tar man träspannen och sköljer bort negativa tankar med vatten. 

Efter tvagningen väntade poolavdelningen. Den ligger högst upp i hotellet med en fantastisk utsikt över Varbergs fästning och horisonten över Varbergs takåsar.

Japanska källor och helkroppsmassage i den 30-gradiga Vitalitypoolen. Här fick stela muskler sig en ordentlig behandling. 


Lånad bild

Vi avslutade i Bastuoasen där det fanns arombastu, saltbastu och ångbastu. Min syster och dottern tog sig en kall avrinning i kallkaret.

Källa: https://www.varbergsstadshotell.com

Efter trerättersmiddag och en skön natt gjorde vi om hela proceduren i spaet igen. Dottern och barnbarnet tog uppskattade massagebehandlingar. Barnbarnet provade också massagestolen som verkligen knådade alla muskler.



Är man som jag intresserad av inredning finns det mycket spännande att inspireras av. De vackra fönstren är i en klass för sig och möblerna är så väl utvalda med modern och sekelskifesstil i en charmig blandning. Det finns så många inredningsdetaljer att studera och hänföras över.





Jag är så tacksam att vi kunde åka hit tillsammans och så roligt att barnbarnet också var med. Vi lämnade aldrig hotellet under vistelsen och vill ni uppleva något utöver det vanliga är detta rätta stället. 

Ha det så gott


Gårdarna runt sjön ...

Som den obotliga romantikern jag är älskade jag Birgit Th Sparres bok Gårdarna runt sjön. Jag läste den första gången som tonåring och jag levde mig verkligen in i berättelsen om de vackra gamla gårdarna vid sjön Åsunden. 

Jag kom att tänka på boken Gårdarna runt sjön när jag rensade bland böckerna och fann mitt gamla exemplar. Och tänk jag tyckte den var lika läsvärd fortfarande efter alla år. Ska kolla på biblioteket om resten av böckerna finns att låna så jag får veta hur fortsättningen gestaltar sig för Diana och de andra karaktärerna. Böckerna finns också i en nyutgåva som E-böcker hos Melker Förlag.

Gårdarna runt sjön är en verklighetsflykt på hög nivå. Läsarna blir förflyttade bakåt i tiden och närheten med de mycket speciella människor som i Birgits värld en gång befolkade trakten runt Åsunden är påtaglig. Självklart är detta en klassiker som tål att läsas om igen för oss med några år på nacken och för första gången av alla i den yngre generationen som törstar efter romantik. 

Pärmbild

Pärmbild

Pärmbild

Pärmbild

På Stjärnö, den vackraste av gårdarna runt sjön, växer moderlösa Diana upp tillsammans med sin far och morbror. Hennes spröda skönhet och intagande väsen trollbinder alla. För Joachim Riddercrona, barndomsvännen på Heljö slott, har hon kommit att betyda allt. Men Diana går sina egna vägar. Joachim, som är van att kunna erövra de kvinnor han vill ha, bevittnar hennes förälskelse i andra män. När lek blir allvar och idyll förbyts i tragedi, lämnar Diana gårdarna runt sjön i avsikt att aldrig återvända. Men ödet vill annorlunda och hon kan inte glömma Stjärnö och Joachim. Hennes längtan tillbaka blir allt starkare.

Gårdarna runt sjön är den mest kända romansviten och omfattas av följande delar:

  • Gårdarna runt sjön
  • En gård till salu
  • Ramsjögården
  • Lindöarvet
  • Det hände på gårdarna
  • Vägen till Ekenäs
  • En gård byter ägare
  • Herrgårdsromans
  • Lyckan går igen



Lånat foto

Birgit Sparre har baserat miljön och karaktärerna på sin egen uppväxt. Hon föddes under hemliga omständigheter och adopterades 1904 av de barnlösa greveparet Carl och Signe Sparre. Till sin stora sorg fick hon aldrig veta vilka hennes biologiska föräldrar var. Det har funnits en mängd spekulationer om vilka hennes föräldrar var, medan fosterföräldrarna tog hemligheten med sig i graven. För den som vill veta mer finns det en fantastisk bok "Flickan från ingenstans" skriven av Agneta Tjäder.

Birgit Sparre satte sin vackra hembygd på kartan och nu är det en stor turistattraktion. Många bussar kryssar på de smala vägarna för att se en skymt av husen som en del är privata bostäder och andra visas med guider. Jag och min syster hyrde en bil och åkte till Ulricehamn med stora förväntningar. Det visade sig lättare sagt än gjort. Även med karta var det svårt att lokalisera de olika husen. Vi såg en skymt av Sjöred som då ägdes av Ingemar Stenmark men det kändes lite konstigt att stå utanför huset och titta. Vi åkte vidare till Torpa som var ett intressant hus med mycket historia i väggarna. Vår lilla resa blev ändå minnesrik för vi såg så mycket andra sevärdheter och så var det så vackert vid Åsunden. Vi har inte gett upp våra planer så nu ska vi åka med en guidad busstur i Birgit Sparres spår.



Lånat foto

Torpa stenhus (Heljö)

Det är något visst som händer i kroppen när man reser till Torpa Stenhus. Omgivningar är så underbart vackra. I maj månad breder vitsippor och blåsippor ut sig som ett mjukt täcke mellan de gamla ekarna och i bakgrunden glittrar Åsundens klara vatten.

Hofsnäs (Lindö)

Hofsnäs Herrgård ligger belägen på det smala näset mellan Yttre Åsunden och Torpasjön. Herrgården har anor från 1400-talet då den kallades för Håcksnäs och beboddes av väpnaren Jöns Nilsson. Idag bedrivs det café och restaurangverksamhet i byggnaden.
Hofsnäs ägs av Borås Kommun.

 

Högagärde (Björksund)

Högagärde ligger beläget vid Yttre Åsundens norra strand. Ebba Sparre gifte sig med ryttmästaren Nils Storckenfelt år 1891 och blev då ägare till Högagärde. Gården kom sedan, genom arvsskifte att tillhöra släkten de la Gardie och ägs idag av Magnus Barnekow.

 

Sjöred (Stjärnö)

Den vackra och stilrena herrgården var Birgit Th Sparres barndomshem. Birgit och hennes mor sålde gården när Birgits fader Carl Georg gick bort år 1920. Sjöred ägs idag av familjen Gunnardo som också äger och driver Åsundsholms golf & countryclub. 


Det gjordes en dramafilm 1957 efter boken Gårdarna runt sjön med Margit Carlquist och George Fant. Den gick på tv för inte så länge sedan och jag hade inte sett den tidigare så det var kul.


"Sjön var vackrare än alla andra sjöar med gröna holmar, lummiga näs och djupa vikar där gula och vita näckrosor blommade året om. Sjön låg i en trakt där historia och sägen fyllde luften likt tysta vingslag av sagans fågel Fenix."


Kram  


Godfrey - promenadkompisen

Jag är dagmamma till dotterns hund Godfrey och han är en underbar kompis på promenaderna. Godfrey kommer från Irland med organisationen "hundar utan hem". Han är den snällaste och finaste hund man kan tänka sig och han fick sitt "för alltid hem" hos min dotter och hennes familj. Alla som träffar Godfrey bara älskar honom och jag tror att han är en lycklig hund. När han först kom var han lite nervös men med tiden har han insett att han kan lita på människor igen. Nu är han trygg och älskar att gosa med oss alla. Han är så kärleksfull och visar det ofta och gärna. 


Godfrey är social och hälsar gärna på människor efter vägen. I dag en joggande 70-plussare och en mormor med sitt söta barnbarn. Jag har aldrig haft så många trevliga samtal med människor jag inte känner som nu. Jag bor i ett 55+ hus och han charmar även alla grannar och hälsar glatt och igenkännande på dem. 

Godfrey älskar höstlöven och krafsar omkring dem så de flyger. Han har också fullt upp med att lukta på alla spår efter vildsvinen som finns överallt vid vägen. De bökar om nätterna och tack och lov har vi aldrig sett dem under dagtid. Våra promenader tar sin rundliga tid och vi njuter av varje sekund. Hemma igen sover han så sött.

Jag är så tacksam för våra dagar tillsammans och hoppas att han känner likadant. 

Varm höstkram

Äldre inlägg

Nyare inlägg