Se det stora i det lilla

Vi lever i en annorlunda tid som påverkar vår vardag mer eller mindre. Alla påverkas på olika sätt och hur vi klarar av påfrestningarna varierar från person till person. Jag är en ganska introvert person i vanliga fall som trivs hemma och inte har så stort umgänge. För mig är det inte så jobbigt att hålla mig inne och på avstånd från människor. En olycka kommer sällan ensam och nu när jag har all tid i världen att motionera skadade jag mitt knä så illa att jag inte kunde gå första veckan. Tack och lov behövde jag inte söka vård utan sakta men säkert har det blivit bättre och jag kan återuppta mina strövtåg. Jag promenerar varje dag i naturen i mitt närområde men saknar friheten att ta bussen till andra platser. Längtar till Botaniska och Trädgårdsföreningen. Skönt ändå att vi har en sån fin motionsslinga i vår lilla skog med små bäckar, tjärnar som är naturens speglar och alla träden. Livets lunga för oss karantänmänniskor. 

Så glad att jag har min syster som sällskap i dessa orostider. Vi beställer mat på nätet och det fungerar bra. Även om det är tålamodsprövande med självvald karantän så är jag tacksam att jag och mina kära mår bra. Saknar mest att inte kunna umgås med familj och vänner men får ta igen det när vi ser slutet på pandemin. Mina vardagsproblem känns fjuttiga med tanke på alla som blir sjuka och sjukvårdspersonalen som sliter för att rädda liv. Lider också med företag som drabbas och alla som blir utan arbete och all oro som det för med sig. Jag hoppas att vi kan gå stärkta ur det här och ta till oss lärorika tankar på vägen.


Foto: Evas foto

Solen skiner, fåglarna kvittrar och våren är på väg. Naturen och djurlivet fortsätter som det alltid har gjort. Jag samlar på mig fina upplevelser och ser det stora i det lilla. Upptäckten av en liten blomma som jag inte såg igår kan räcka långt. Det gäller att se omgivningen i makroperspektiv.


Hållutkram

Norrsken, Midnattssol, Polarnatt - Frida Skybäck

Jag älskar historiska böcker och Frida Skybäck gör mig inte besviken med dessa välskrivna böcker om de tre systrarna i herrskapsfamiljen Stiernfors på Rosenlunds herrgård i Skåne. Frida Skybäck skildrar systrarnas dramatiska liv under 1800-talets mitt likt en modern Jane Austen.

Norrsken är första delen i serien och handlar om den äldsta systern Cecilia som återvänder hem till Rosenlund efter en lång tids frånvaro. Var hon egentligen har varit och vad hon har gjort är höljt i dunkel, men hon är inte längre densamma. Djupt olycklig drar hon sig undan, skriver och drömmer om att bli författare. Mellansystern Elisabeth var tidigare hennes förtrogna men har nu allierat sig med den yngsta, utlevande och provokativa systern Amelie. Den enda ljuspunkten är lillebror Benjamin, som är ensam arvinge till gården. Föräldrarna är ivriga att få äldsta dottern bortgift och hittar en lämplig kandidat i den franskättade adelsmannen Jacques Rousseau. Cecilia tvingas in i ett äktenskap med en man hon inte älskar. För vad är alternativet om hon inte gifter sig? Och vad vill egentligen Ludvig som plötsligt dyker upp? Cecilia vet inte längre vad hon känner när hon återser ungdomskärleken som reste till Italien och sedan aldrig hörde av sig. 


I Polarnatt står Elisabeth Stiernfors i tur att gifta sig och sammanförs med den osympatiske friherren von Strauss. När den fattige språkadjunkten Mathias Storm förälskar sig i henne ställs hon inför ett svårt val och den enda hon kan anförtro sig åt är kammarflickan Vera. 

Det leder till en vänskap som växer sig allt starkare men som också blir allt mer komplicerad. Till sist vet Elisabeth varken ut eller in. Vem är den rätte för henne och vad händer med Vera om hon gifter sig?

Samtidigt kämpar storasyster Cecilia för att få sitt äktenskap med Jacques Rousseau att fungera. Hon vantrivs på den nergångna Apelgården och snart förstår hon att huset bär på en mörk hemlighet. När ett litet barn lämnas vind för våg på gården och Jacques förbjuder Cecilia att hjälpa det tvingas hon ta ett svårt beslut


I Midnattssol är våren kommen till Rosenlunds herrgård och det råder ett fridfullt lugn. Men lyckan visar sig vara både skör och tillfällig. Ett oväntat besked från Cecilias make tvingar henne tillbaka till Apelgården, där ett tungt ansvar vilar. I Lund kämpar Elisabeth för ensamma mödrar och deras barn, som inte är välkomna till den nyöppnade barnstugan. 

Yngsta systern Amelie lever ett glamoröst liv som nygift med greve Carl Piper, men ett oväntat besök omkullkastar hennes bekväma tillvaro.

För Amelies del tycks det glamorösa livet få ett abrupt slut då makens bror återvänder från en av sina många upptäckarresor. Plötsligt inser hon att maken inte längre ger henne odelad uppmärksamhet och det som till en början väcker hennes ilska visar sig snart bli något helt annat.


Den här boken knyter ihop de tre systrarnas historier på ett genuint sätt och är en bra och välskriven avslutning på trilogin. Skybäcks historiekunskap skapar en trovärdig berättelse om systrarnas begränsade möjligheter att som unga kvinnor under 1800-talet bestämma över sina liv. Jag tycker att systrarna var starka kvinnor i sina olika verkligheter och gillar att det ändå finns en del inslag av girlpower. Jag kan varmt rekommendera böckerna till alla som gillar historiska romaner med både drama och kärlek.  



Läs & njut!


En kväll på stan...

I dessa orostider är det skönt att lämna all mediarapportering en stund. Jag och min dotter hade bokat en konsert med Bo Kaspers på kvinnodagen. Det var i sista minuten för nu hade vi nog inte valt att ge oss ut i folkvimlet. Vi började kvällen med en mysig middag på Bryggeriet. Värmande brasa och supergod mat. Vi unnade oss både varmrätt och en smaskig efterrätt. Trevligare kypare som önskade oss en fin fortsättning på kvinnodagen. På väg till Lorenbergsteatern såg vi att Karin Boyes staty hade fått en vacker blomstermantel som hyllning till dagen.





Inför de flesta konserterna måste man vara ute i god tid med bokningen. I dag har jag bokat biljetter till Mamma Mia i Januaru 2021. Det blir en familjefest och även barnbarnen följer med. Man sitter som på en grekisk taverna och det serveras trerättersmiddag med medelhavsrätter. Det jag mest ser fram emot är alla välkända ABBA låtar som jag älskar. Hoppas coronaviruset har försvunnit då.


Söndagskramen

Magiskt datum ...




I dag, söndagen den 2 februari 2020 är ett så kallat palindromdatum vilket betyder att dagens datum skrivs ut likadant både framlänges och baklänges. Det händer ett tiotal gånger per århundrade. Men detta är också ett superpalindromdatum som är extra speciellt då det gäller i hela världen oavsett hur man skriver ut datum (förutsatt att vi använder samma tideräkning). Det har inte hänt på 909 år och kommer inte att hända förrän nästa århundrade om 101 år när klockan slår 2121-12-12 eller 12/12/2121 beroende hur vi skriver det. Och inte bara det - dagens datum är också ett ambigram.

En palindrom är en följd av skrivtecken som, med blanksteg och skiljetecken exkluderade, förblir oförändrad om man läser den baklänges.

Ett ambigram  är en fras, ett ord eller logotyp, skrivet med en symmetri som gör att det går att läsa även upp och ner eller spegelvänt. Den vända versionen kan antingen vara samma ord eller ett annat ord. Ambigrammet nedan är gjort av Basile Morin.


Jag hoppas ni haft en fin söndag, denna speciella dag. Jag har promenerat i det vackra vädret som påminner om vår trots att SVT:s meteorolog säger att vintern har inte kommit till västkusten än och mars månad behöver nödvändigtvis inte vara någon vårmånad. Detta låter onekligen oroväckande eftersom löven spricker ut för fullt på buskarna och min clematis har börjat växa på balkongen. Jag önskar ingen vinter nu men måste den komma hoppas jag den blir kort och inte så kall. Det sätter lite perspektiv på livet när man tänker på att en sån här dag infaller inte igen fören om 101 år.


Söndagskramen

Mormor minns ...

Ute på promenad med dotterns hund i mitt bostadsområde minns jag alla roliga stunder med barnbarnen. Vi hade turen att få ha dem hos oss från tidig ålder. De sov ofta över ibland flera nätter i sitt eget rum. Det finns nästan inte en plats utan minnen. Skolgården där de gungade, åkte ruschkana och så småningom lärde sig cykla utan stödhjul. Groddammen där vi såg de små grodynglen utvecklas till minigrodor. Skogen där vi lekte kurragömma och sommarängen där vi hade picknick. Badsjön där vi tillbringade så många soliga dagar med vattenbus, sandslottsbyggande och där de lärde sig sina första simtag. Planen där vi sparkade fotboll. Utomhusteatern där vi sett spännande barnteatrar.

 

Hur fort gick inte de åren men det är nog så när man har roligt och roligt hade vi. Jag är så tacksam för alla underbara minnen mina älskade barnbarn gett mig. Och fortsätter att ge mig nu när vi har mys och filmtajm när de sover över. De är en ständig källa till glädje och mormorshjärtat svämmar över av kärlek.

 

Nu är det Godfrey, den irländska hunden och jag som skapar nya minnen när vi vandrar omkring på de välkända stigarna.

Njut av stunderna i livet
i morgon är de minnen


Ha det så gott & kramen!

Taggat med: 

, , ,

Bergens stjärnor - Jojo Moyes

Den här boken har jag väntat länge på. Jag stod på 49:e plats i reservationskön på biblioteket. Förra veckan var det äntligen min tur och jag sträckläste den på några dagar.

Boken bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky. Det var under den stora depressionen i USA som ett statligt program startades, av Eleonor Roosevelt, där ridande bibliotekarier lånade ut böcker i otillgängliga trakter. 

Ett gäng driftiga och modiga kvinnor som brann för att fattiga familjer, vuxna som barn, skulle lära sig läsa, lära känna litteraturen och genom noveller drömma sig bort från den ofta mycket slitsamma vardagen. Ett samhälle där det råder rasism, låg grad av utbildning, hembränning och otillåten markexploatering.

"
En hisnande, känslostark berättelse om fem enastående kvinnor och deras resa i Kentuckys bergstrakter.1937. Alice Wright lever ett stillsamt och instängt liv med sina föräldrar i England. Ett frieri från den stilige amerikanen Bennett Van Cleve ger henne hopp om luft under vingarna. Med honom vid sin sida, i exotiska Kentucky, hoppas hon att världen ska öppna sig för henne. Men snart inser Alice att hon är mer instängd än någonsin. Bennett verkar mer intresserad av att träffa sina vänner (utan Alice), och den strängt religiöse svärfadern, ägare till den lokala kolgruvan, anser att en kvinnas plats är i hemmet. Så när staden efterlyser frivilliga kvinnor till att bli ridande bibliotekarier som en del av Eleonor Roosevelts nya satsning på utbildning, anmäler sig Alice entusiastiskt. Kvinnornas ledare, som snart blir Alices främsta allierade, är Margery, den smarta, självständiga dottern till en ökänd brottsling, en kvinna som aldrig bett om en mans tillåtelse för någonting. För familjeflickan Alice är Margery mer uppfriskande och modig än någon annan hon mött, och hon anförtror sig allt mer åt henne allteftersom äktenskapet med Bennett krackelerar. Kentuckys Ridande Bibliotekarier blir snart kända vida omkring, och deras arbete är minst sagt strapatsrikt. De tampas med beväpnade hembrännare och giftormar, snöiga bergssluttningar och översvämningar. Värst är ändå de män som inte ser med blida ögon på friheten som uppdraget medför. Och vissa män är beredda att gå hur långt som helst för att stoppa dem". 

Bergens stjärnor är ett klassiskt drama om kvinnlig vänskap, äkta kärlek och passion och jag tänker vilken film detta skulle kunna bli ...

Jag gillar böcker med verklighetsbakgrund, tycker om att rida och läser mycket så denna kombination var den perfekta för mig.

Läs & njut!

366 oskrivna blad ...

Nu när jul och nyår, två av årets höjdpunkter, har passerat med allt vad det innebar är vi tillbaka i vardagen igen. Jag tycker det är en skön känsla att det nya året är som en oskriven bok. Nya möjligheter, nya starter och dags att ta tag i saker som man länge tänkt att man ska göra. Tid att tänka över sitt livspussel och hur man vill att det nya året ska bli. Jag ger inga nyårslöften numera men försöker ha realistiska mål och planera in roliga upplevelser. En sådan är den fina julklappen vi fick av min dotters familj, övernattning med spa på Marstrands Havshotell. Varje dag är i och för sig ett oskrivet blad som kan fyllas med små vardagliga ting som jag uppskattar, små guldkorn i tillvaron. Titeln, "366 oskrivna blad", beror på att det är skottår och det innebär 1 extra dag i februari.




Each new day is a blank page in the diary of your life. The secret of success 
is in turning that diary into the best story you possibly can
.”
- Douglas Pagels

Jag hittade på Uppskattat 10 saker man borde sluta göra just nu och som jag tycker tål att tänka på. Som högkänslig hittar jag en del punkter som jag både har slutat med och som jag bör sluta med. Ni kanske också får lite inspiration från någon av uppmaningarna. Tyckte att det om vredesutbrott var lite svårt att tolka men jag tänker att om man kommunicerar lugnt så kanske makten ligger i att det man vill säga går fram. Det kanske också kan vara så att om man inte går omkring med ilska inom sig så hamnar man inte i bråk med andra. Ni kanske tyder det på något annat sätt, berätta gärna.

Sluta använda ordet hat. Fokusera på det du älskar.
Släpp det förflutna, behåll läxan.
Släpp idén att du måste vara "perfekt".
Sluta vara en person som alltid är alla till lags.
Sluta prata negativt om dig själv.
Sluta skvallra och döma andra.
Släpp människor som drar ner dig.
Sluta med vredesutbrott. Makten finns i freden.
Sluta jämföra dig med andra.
Sluta ångra dig. Allting händer av en anledning. 

Annars är naturen den stora inspirationskällan för mig. Jag behöver verkligen min egentid för promenader i skogen. Vandra bland de stora träden, fotstegen i den mjuka mossan, lyssna på alla naturljuden, sitta på en stubbe i funderingar eller vila mot en trädstam och fyllas av energi. Jag känner mig aldrig så levande som i naturen och är tacksam att jag fortfarande har "min" skog att vandra i. 


God fortsättning

Old lang syne ...


Ett nytt år med oskrivna blad. Det är ganska skönt lämna det gamla året och börja om på nytt. Ny energi och funderingar om hur jag vill att mina dagar under 2020 ska bli. Det är länge sedan jag hade specifika nyårsönskningar men jag får en förväntansfull känsla av allt det roliga jag kan fylla mina oskrivna blad med. Sånt jag tycker om och som ger mig den livsviktiga återhämtningen. 

En av våra goda vänner var hos oss och under trevlig samvaro med tacos och vin diskuterade vi vad vi skulle hitta på för roligheter framöver. Vännen är en orädd vinterbadare som ofta och gärna tar pendeln till Varberg och havet. Vi har länge funderat på att hänga på och nu lovade vi att följa med. Det blir en spännande utmaning men det ska ju vara nyttigt så det blir säkert bra. Vi älskar både bad och Varberg så vad kan gå fel? Vi ska också träffas oftare i Göteborg och hitta på trevligheter. Många besök på smultronställena Botaniska trädgården, Slottsskogen och Trädgårdsföreningen och en hel del restaurang- och cafébesök lär det också bli. Ett årskort på Liseberg, kanske inte för så mycket vilda åkturer men för underhållning och att bara strosa omkring. Och så Lotta förstås ...

Den vackra skotska balladen Old lang syne är nyårsafton för mig och en av de mest välkända sångerna i engelsktalande länder. Där sjungs den vanligen varje nyårsafton vid tolvslaget och är starten på ett nytt år. Texten som är skriven av den skotske poeten Robert Burns 1788, baserades på äldre skotska ballader. Den melodi som Burns föreslog är inte den som idag används. Den mest kända nutida melodin räknas som folkmelodi, men har enligt Musikens Värld tillskrivits William Shield. Den kallas också The Farewell Waltz och spelades som kvällens sista dans i filmen Dimmornas Bro (1940). En av mina favoritskådespelerskor från förr, Vivien Leigh spelar mot den tjusige Robert Taylor i den här romantiska men också tragiska filmen. Många tårar har fällts under slutscenen.



Vid utbrottet av andra världskriget besöker en brittisk officer Waterloo Bridge. Han kommer ihåg sig själv som ung man i början av första världskriget och en ung ballerina innan han åker till fronten. Deras liv blev av olika orsaker inte som de tänkt och det slutade så tragiskt med att hon slängde sig framför ett tåg. 

Jag tycker att Taylor och Leigh spelar lysande och lyckas tillsammans med ett träffsäkert manus skapa ett mycket bra romantiskt drama. Filmen fick också två Oscars-nomineringar för fotot (Tony Gaudio) och musiken (Herbert Stothart). Kan inte se mig mätt på Vivien Leighs ansikte i hennes sista scen. Så otroligt vacker och uttrycksfull.



Denna lilla nostalgitripp får bli mitt sista inlägg för år 2019.


Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!



I väntan på det nya året ...

Så här i juletider går tankarna till barndomens jular. Det är både glädjefulla minnen men även ett visst vemod. Julfilmerna avlöser varandra på tv och de flesta har jag sett åtskilliga gånger. Det är något med dessa filmer som alltid lockar fram en tår. Kan det vara att det är så vackra miljöer. så genuint fina och snälla människor eller kan det vara att det ofta handlar om familjen. Filmerna slutar alltid med att det goda segrar och snön kommer som på beställning. Hur som helst triggar de igång måbrakänslan och det kanske behövs nu när nyheterna fylls av våld av alla de slag.

Julaftonen firade jag med familjen hos min dotter med familj. Vi hade skönt och lugnt med god mat och julklappar. Jag och min syster fick en övernattning med spa på Marstrands kusthotell. Vi gillar spabesök så det ser vi verkligen fram emot. Familjen är bäst och att umgås med barnbarnen är guld värt. Nu några dagar har det varit soffhäng för hela slanten.
 


Kram & god fortsättning


Taggat med: 

, , ,

Julkänslan

Vi är på god väg mot jul. Lucia har sjungit vackert och lyst upp mörkret och vi har tänt det tredje ljuset. Huset är pyntat, granen är på plats och julklapparna är klara. Jag undviker stressen och gör sånt jag tycker är roligt. Skön julmusik på radion och insvept i filten läser jag böckerna som legat så länge. 



Förra året skrev jag på bloggen:

"Nu när julen står för dörren går mina tankar till alla som av olika anledningar upplever den kommande julhelgen med blandade känslor - ensamma, sjuka, hemlösa och människor drabbade av krig  och katastrofer. Tänk efter om du själv kan göra något för att glädja en medmänniska. Det kan vara så enkelt som att bjuda in någon som sitter ensam på lite jul fika, erbjuda din hjälp till någon som har svårt att ta sig till affären, ta dig tid att prata med människor som du träffar, skänka pengar till föreningar som ordnar jul aktiviteter för hemlösa. Det kostar oss så lite men vi får desto mer tillbaka - känslan av att vi öppnat vårt hjärta och brytt oss om". 

I år har jag fått omsätta dessa ord i verklighet. Vi har en granne som miste sin man för några veckor sedan. De var ett så gulligt par som var så måna om varandra. Vi brukade prata när vi träffades som grannar gör men vi var inte mer bekanta. När jag och min syster var ute på promenad träffade vi tanten som såg så ensam och ledsen ut. Hon berättade det sorgliga som hänt och vi kände på oss att hon var ganska ensam med sin sorg. Vi brukar titta in till henne och kolla hur hon mår. Jag har följt henne till läkaren och vi har bjudit hem henne till oss. 


Hennes berättelse är så intressant och så sorglig nu när hennes livskamrat sedan 55 år är borta. De flydde från Rumänien för 50 år sedan och hamnade till slut i Sverige. Det är lite märkligt när de valde landet. Tanten ville till andra sidan jorden så långt från kommunismen hon kunde komma och så hamnade de här. De var nöjda med sitt val och har arbetat och haft sitt boende här men även under kortare perioder arbetat i Tyskland, Österrike och USA. Det är så spännande när hon berättar om deras liv som lätt kunde bli en bok. Hon har inga släktingar och de hade inga barn men hon har två kvinnliga vänner från Iran som hälsar på ibland och hjälper till med handlingen. 

I går skjutsade vi henne till kyrkogården så hon fick tända ett ljus på graven. Det var så sorgligt se henne stå stödd mot korset och prata med sin man. Regnet öste ner och det var grått och ödsligt. På hemvägen stannade vi på Lidl som hon kallade "deras affär" så hon fick handla hem sånt hon behövde till helgen. Vi upptäckte att det var en ganska rolig affär med alla möjliga saker så vår korg blev också full.

Det är en skön känsla att kunna hjälpa en medmänniska och hon känner sig så trygg att vi bor i samma trapphus. Det är bara så sorgligt att människor kan vara så ensamma men hon är glad och tacksam för att hon har mat och en säng. Hon tycker att det är ofattbart att gamla pensionärer lever som hemlösa här i Sverige. Jag tänker på hur sårbar hon är utan någon anhörig. 

Var rädda om varandra därute 🤶🏻

 God fortsättning på julveckan


Äldre inlägg

Nyare inlägg