Vi är på god väg mot jul. Lucia har sjungit vackert och lyst upp mörkret och vi har tänt det tredje ljuset. Huset är pyntat, granen är på plats och julklapparna är klara. Jag undviker stressen och gör sånt jag tycker är roligt. Skön julmusik på radion och insvept i filten läser jag böckerna som legat så länge. 



Förra året skrev jag på bloggen:

"Nu när julen står för dörren går mina tankar till alla som av olika anledningar upplever den kommande julhelgen med blandade känslor - ensamma, sjuka, hemlösa och människor drabbade av krig  och katastrofer. Tänk efter om du själv kan göra något för att glädja en medmänniska. Det kan vara så enkelt som att bjuda in någon som sitter ensam på lite jul fika, erbjuda din hjälp till någon som har svårt att ta sig till affären, ta dig tid att prata med människor som du träffar, skänka pengar till föreningar som ordnar jul aktiviteter för hemlösa. Det kostar oss så lite men vi får desto mer tillbaka - känslan av att vi öppnat vårt hjärta och brytt oss om". 

I år har jag fått omsätta dessa ord i verklighet. Vi har en granne som miste sin man för några veckor sedan. De var ett så gulligt par som var så måna om varandra. Vi brukade prata när vi träffades som grannar gör men vi var inte mer bekanta. När jag och min syster var ute på promenad träffade vi tanten som såg så ensam och ledsen ut. Hon berättade det sorgliga som hänt och vi kände på oss att hon var ganska ensam med sin sorg. Vi brukar titta in till henne och kolla hur hon mår. Jag har följt henne till läkaren och vi har bjudit hem henne till oss. 


Hennes berättelse är så intressant och så sorglig nu när hennes livskamrat sedan 55 år är borta. De flydde från Rumänien för 50 år sedan och hamnade till slut i Sverige. Det är lite märkligt när de valde landet. Tanten ville till andra sidan jorden så långt från kommunismen hon kunde komma och så hamnade de här. De var nöjda med sitt val och har arbetat och haft sitt boende här men även under kortare perioder arbetat i Tyskland, Österrike och USA. Det är så spännande när hon berättar om deras liv som lätt kunde bli en bok. Hon har inga släktingar och de hade inga barn men hon har två kvinnliga vänner från Iran som hälsar på ibland och hjälper till med handlingen. 

I går skjutsade vi henne till kyrkogården så hon fick tända ett ljus på graven. Det var så sorgligt se henne stå stödd mot korset och prata med sin man. Regnet öste ner och det var grått och ödsligt. På hemvägen stannade vi på Lidl som hon kallade "deras affär" så hon fick handla hem sånt hon behövde till helgen. Vi upptäckte att det var en ganska rolig affär med alla möjliga saker så vår korg blev också full.

Det är en skön känsla att kunna hjälpa en medmänniska och hon känner sig så trygg att vi bor i samma trapphus. Det är bara så sorgligt att människor kan vara så ensamma men hon är glad och tacksam för att hon har mat och en säng. Hon tycker att det är ofattbart att gamla pensionärer lever som hemlösa här i Sverige. Jag tänker på hur sårbar hon är utan någon anhörig. 

Var rädda om varandra därute 🤶🏻

 God fortsättning på julveckan