Ett nytt år med oskrivna blad. Det är ganska skönt lämna det gamla året och börja om på nytt. Ny energi och funderingar om hur jag vill att mina dagar under 2020 ska bli. Det är länge sedan jag hade specifika nyårsönskningar men jag får en förväntansfull känsla av allt det roliga jag kan fylla mina oskrivna blad med. Sånt jag tycker om och som ger mig den livsviktiga återhämtningen. 

En av våra goda vänner var hos oss och under trevlig samvaro med tacos och vin diskuterade vi vad vi skulle hitta på för roligheter framöver. Vännen är en orädd vinterbadare som ofta och gärna tar pendeln till Varberg och havet. Vi har länge funderat på att hänga på och nu lovade vi att följa med. Det blir en spännande utmaning men det ska ju vara nyttigt så det blir säkert bra. Vi älskar både bad och Varberg så vad kan gå fel? Vi ska också träffas oftare i Göteborg och hitta på trevligheter. Många besök på smultronställena Botaniska trädgården, Slottsskogen och Trädgårdsföreningen och en hel del restaurang- och cafébesök lär det också bli. Ett årskort på Liseberg, kanske inte för så mycket vilda åkturer men för underhållning och att bara strosa omkring. Och så Lotta förstås ...

Den vackra skotska balladen Old lang syne är nyårsafton för mig och en av de mest välkända sångerna i engelsktalande länder. Där sjungs den vanligen varje nyårsafton vid tolvslaget och är starten på ett nytt år. Texten som är skriven av den skotske poeten Robert Burns 1788, baserades på äldre skotska ballader. Den melodi som Burns föreslog är inte den som idag används. Den mest kända nutida melodin räknas som folkmelodi, men har enligt Musikens Värld tillskrivits William Shield. Den kallas också The Farewell Waltz och spelades som kvällens sista dans i filmen Dimmornas Bro (1940). En av mina favoritskådespelerskor från förr, Vivien Leigh spelar mot den tjusige Robert Taylor i den här romantiska men också tragiska filmen. Många tårar har fällts under slutscenen.



Vid utbrottet av andra världskriget besöker en brittisk officer Waterloo Bridge. Han kommer ihåg sig själv som ung man i början av första världskriget och en ung ballerina innan han åker till fronten. Deras liv blev av olika orsaker inte som de tänkt och det slutade så tragiskt med att hon slängde sig framför ett tåg. 

Jag tycker att Taylor och Leigh spelar lysande och lyckas tillsammans med ett träffsäkert manus skapa ett mycket bra romantiskt drama. Filmen fick också två Oscars-nomineringar för fotot (Tony Gaudio) och musiken (Herbert Stothart). Kan inte se mig mätt på Vivien Leighs ansikte i hennes sista scen. Så otroligt vacker och uttrycksfull.



Denna lilla nostalgitripp får bli mitt sista inlägg för år 2019.


Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!