Päron och lavendel med Virginie Efira och Benjamin Lavernhe. En lågmäld och kärleksfullt berättad historia om den unga änkan Louise som med sina två barn bor i ett charmigt lanthus och kämpar för att få ekonomin att gå ihop. En dag på väg hem från torget kör hon på en ung man, Pierre, som plötsligt dyker upp på vägen. Han blir inte värre skadad än att han följer med till gården och får sina skador omplåstrade. Det blir början på något nytt och annorlunda ...

Louise upptäcker att Pierre är olik alla andra och att han lever i en liten bubbla på grund av diagnosen Aspergers. Pierre upptäcker, trots det uppenbara handikappet, att den vackra Louise med sitt lantliga drömhem är på väg mot en ekonomisk katastrof. En oförglömlig scen är när päronträden skall skyddas mot frosten och Pierre tänder eldtunnor mellan träden. En stark vänskapsrelation växer fram och kan så småningom utvecklas till kärlek ...

Miljöerna från den franska landsbygden runt natursköna Nyons är fantastiska. En hjärtevärmande saga i vackra landskap med ljuslila lavendelfält, blommande päronlundar och sagolika solrosängar. När filmen är slut har jag ett leende på läpparna och en god eftersmak. Kameran övergår ofta till Pierres blick och då kan små mirakler ske i vardagen. Berättelsen är inspirerad av en sann historia - eller en sann saga.

Mina tankar går till filmen om Forrest Gump som också var en annorlunda och god person. Men de är ändå så olika filmer, båda bra på sitt sätt.