Under veckan har jag skött om barnbarnens kaniner när de är uppe i norrland. De är så kärvänliga och gosiga och har silkeslen päls. Här är de ute i sin hage och det är uppskattat kaninnöje. De skuttar runt, äter gräs och ibland bjuds det på delikatesser som nyskördade äpplen, morötter och favoriten brokolli. Mums för små kaninmagar. Måste bara se till att inte skämma bort dem för mycket. En sommar var de runda som små bollar men jag hade ingen aning hur det gått till ;)

Hela kaninhistorien började med att Amanda fick kaninerna Roffe som är svart och Mini som är prickig och som här äter favoritmaten. Innan de hann kastrera Roffe så blev det 11 nya små kaniner. Barnen jublade men det gjorde nog inte pappa och mamma. Nio fick så småningom nya hem men två stycken blev kvar som Alex kaniner. 

Här är ungarna den vita heter Grädde och den ljusbruna är Lea. Lea är ett riktigt busfrö och hon gräver långa gångar superfort så det gäller att passa så hon inte smiter iväg. 

Idag hände en lustig eller kanske ovanlig sak när jag skulle handla hö till kaninerna. Zoo affären var liten och de tog emot smådjur om man skulle på semester. Den trevliga mannen som ägde affären berättade att de hade bra priser på hö och spån. Allt väl men när vi skulle betala hade han ingen kortdosa och vi hade bara kort så då sa han; " Ta höet och kom in nån gång och betala". Jag sa i så fall lämnar jag namn och telefonnummer men det behövdes inte. Jag blev alldeles mållös. Det är ytterst ovanligt att ta med sig grejor utan att betala i dessa tider. Han sa dessutom att han litade på oss och att om vi inte kommer så överlever han ändå. Jag blev alldeles förvirrad och kunde nästan inte ta in detta. Men vi har en kom i håg lapp på dörren om betalningen och vi kommer att handla hö och spån hos honom i fortsättningen. När den första förvirringen lagt sig kändes det positivt och uppfriskande men såna människor.

Gosiga kaninkramar från mig