Som för tusentals andra slutade året i sorg även för oss. Min dotters pappa som bodde i norrbotten hamnade på akuten veckan före jul och somnade in en dag före nyårsaftonen. Vi träffades i tonåren och var gifta nästan tio år och när vi gick skilda vägar fortsatte vi som bästa vänner. Han var som en bror för mig och även för min syster och det var svårt att ta in att det faktiskt hänt. Min dotter flög upp och var kvar fyra dagar men hon fick inte besöka honom trots att ingen av dem hade covid, Jag är så ledsen för min dotters förlust. Jag håller med alla som säger att 2020 var ett skitår och för oss slutade året på värsta tänkbara sätt. Mitt i all bedrövelsen känner jag ändå stor tacksamhet att vi träffades för två år sedan när han besökte dotterns familj. Det var en varm och solig dag som vi åt en långlunch på Säröhus med hela familjen. Den här vackra dikten ger mig tröst men även hopp.

Gråt ej vid min grav jag finns ej där.
Jag finns i solens spegelglans på havet
och i solnedgångens sprakande färgsättning.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
och i det blåa, mjuka diset runt bergen.
Jag finns i höstens stilla regn 
och i vinterns vita snöflingor.
Jag finns i vintergatans stjärnehär
och när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter
är det min röst du hör. 

 

Hållsundsudde Sönnerbergens naturreservat


När jag känner mig känslosam finns nog ingen bättre plats för djupa funderingar än att sitta en stund vid havet. Med blicken vid horisonten och tystnaden som omger mig i det frostiga strandlandskapet kan jag samla mina tankar. Som alltid är naturen min bästa terapeut.

I sanningens namn har jag inte haft en tanke på bloggen men nu känner jag att lusten är tillbaka igen. Det känns roligt och inspirerande och nu ska jag besöka er mina bloggvänner och läsa i kapp.