I mitt förra inlägg tog jag upp mitt stora naturintresse. Jag har en faschination för träd i alla dess former. Har alltid haft. I skolan ritade jag träd på alla teckningstimmar och fick beröm av min teckningslärare. Men till slut undrade hon om jag inte skulle ta och ge mig på ett annat motiv. Jag gjorde så för på den tiden var lärare en auktoritet på gott och ont. Visst jag hittade andra fina motiv men jag har alltid återgått till mina kära träd i någon form.

Numera är det mest ute på långpromenader i skog och mark. Jag har en ovana att högt uttrycka min förtjusning över allt vackert jag ser. Ibland får min kära familj och vänner nog och säger att "vi har hört det tusen gånger". Jag kan förstå dem men jag är ganska impulsiv till min natur och måste bara tala om allt jag upplever.  Försöker dock att hejda mig lite mellan varven.

Jag känner sån ro ute i skogen och att sitta mot stammen av ett träd och bara njuta skänker mig sån tillfredsställelse. Jag tror att just såna upplevelser är det vi  stressade nutidsmänniskor behöver. Min älskade dotter har alltid haft ett stressigt jobb med mycket ansvar åt höger och vänster. Hon är också den omhändertagande typen så hon har alltid ställt upp för allt och alla. Vi har alla uppskattat allt hon gjort för oss men samtidigt varit rädda att hon ska slita ut sig. I våras inträffade just det och hon mådde väldigt dåligt. Först över chocken att inte känna igen sin egen kropp och dess reaktioner. Sen att inte kunna göra sånt som var vanliga sysslor. Hon var sjukskriven över sommaren och vi såg att hon ändrade livsstil och var mycket ute på långa vandringar vid havet. Nu var det läge att ta hand om sig själv och ta tid för sina behov och tankar. Jag har läst mycket om "utmattningssyndrom" som diagnosen lyder och att ta sig "egentid" är viktigt i rehabiliteringen. Sånt som att gå i skogen och höra fågelkvitter som de flesta upplever som härligt kan vara ett ljud för mycket och upplevas som jobbigt. Stora sammankomster med människor som man alltid tyckt om tidigare kan dränera en på alla energier och man blir totalt utmattad. Viktigt också att inte vara anträffbar på telefon och mail alla timmar på dygnet. Vi kommer att göra allt vi kan för att underlätta och ge möjlighet till egentid. Jag önskar allt gott till min älskade dotter och hennes familj och hoppas att jag kan vara ett stöd på vägen.

Har själv varit i farozonen när jag jobbade mycket övertid, både helger och ibland nätter för att sammanställa bokslut. Det fanns alltid deadlines för när sammanslagningen av bokslut för koncernen skulle vara klart. Jag hade hand om Norrbottens kontoren och skulle se till att alla gjort sitt och framför allt att allt var rätt i slutänden. Sen låg jag flera dagar med en sprängande migrän. Jag sadlade om, som vi säger i hästkretsar, och sökte jobb hos en hjälporganisation i Göteborg och det blev min räddning.

För att återgå till träden så slutar jag med lite bilder från tidigare när vi hade lite snö på marken. Jag önskar alla en riktigt skön söndag och varma kramar :)