Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Återblick

Tillbaka till bloggens startsida

Old lang syne ...


Ett nytt år med oskrivna blad. Det är ganska skönt lämna det gamla året och börja om på nytt. Ny energi och funderingar om hur jag vill att mina dagar under 2020 ska bli. Det är länge sedan jag hade specifika nyårsönskningar men jag får en förväntansfull känsla av allt det roliga jag kan fylla mina oskrivna blad med. Sånt jag tycker om och som ger mig den livsviktiga återhämtningen. 

En av våra goda vänner var hos oss och under trevlig samvaro med tacos och vin diskuterade vi vad vi skulle hitta på för roligheter framöver. Vännen är en orädd vinterbadare som ofta och gärna tar pendeln till Varberg och havet. Vi har länge funderat på att hänga på och nu lovade vi att följa med. Det blir en spännande utmaning men det ska ju vara nyttigt så det blir säkert bra. Vi älskar både bad och Varberg så vad kan gå fel? Vi ska också träffas oftare i Göteborg och hitta på trevligheter. Många besök på smultronställena Botaniska trädgården, Slottsskogen och Trädgårdsföreningen och en hel del restaurang- och cafébesök lär det också bli. Ett årskort på Liseberg, kanske inte för så mycket vilda åkturer men för underhållning och att bara strosa omkring. Och så Lotta förstås ...

Den vackra skotska balladen Old lang syne är nyårsafton för mig och en av de mest välkända sångerna i engelsktalande länder. Där sjungs den vanligen varje nyårsafton vid tolvslaget och är starten på ett nytt år. Texten som är skriven av den skotske poeten Robert Burns 1788, baserades på äldre skotska ballader. Den melodi som Burns föreslog är inte den som idag används. Den mest kända nutida melodin räknas som folkmelodi, men har enligt Musikens Värld tillskrivits William Shield. Den kallas också The Farewell Waltz och spelades som kvällens sista dans i filmen Dimmornas Bro (1940). En av mina favoritskådespelerskor från förr, Vivien Leigh spelar mot den tjusige Robert Taylor i den här romantiska men också tragiska filmen. Många tårar har fällts under slutscenen.



Vid utbrottet av andra världskriget besöker en brittisk officer Waterloo Bridge. Han kommer ihåg sig själv som ung man i början av första världskriget och en ung ballerina innan han åker till fronten. Deras liv blev av olika orsaker inte som de tänkt och det slutade så tragiskt med att hon slängde sig framför ett tåg. 

Jag tycker att Taylor och Leigh spelar lysande och lyckas tillsammans med ett träffsäkert manus skapa ett mycket bra romantiskt drama. Filmen fick också två Oscars-nomineringar för fotot (Tony Gaudio) och musiken (Herbert Stothart). Kan inte se mig mätt på Vivien Leighs ansikte i hennes sista scen. Så otroligt vacker och uttrycksfull.





Denna lilla nostalgitripp får bli mitt sista inlägg för år 2019. 



Gamla hus och vildvuxna trädgårdar ...


Nu under sommaren går två av mina favoritprogram på SVT 1 "Det sitter i väggarna" och "Där ingen skulle tro att någon kunde bo". 
Ibland undrar jag om jag är född i fel tid. Jag har en sån dragning till gamla hus och jag älskar "Det sitter i väggarna". Historikern  Christopher O'Regan och byggnadsantikvarien Erika Åberg hjälper nyfikna ägare till gamla hus att lära känna sitt hus, till både kropp och själ. Så spännande följa Christophers grävande i historien och han lyckas över förväntan få fram när husen byggdes och vilka som bott där under årens lopp. Erika hjälper till med olika renoveringsprojekt och gör allt enligt gamla seder och bruk. Spännande när hon skär ut en ruta på den tapetserade väggen och sedan bläddrar bakåt tills hon får fram grundtapeten. Jag är lite kluven när det gäller renoveringarna eftersom jag gillar vitt, svart och accentfärger i heminredning men samtidigt är det så häftigt när de renoverar husen till ursprångsskicket så att de passar till husets ålder. Ett gammalt hus har så mycket att berätta både gällande byggkonst och levnadsöden. Alla hus har sin charm vare sig det är stora pampiga sommarhus i skärgården eller små torp i norrlands inland. Dessvärre är det många ödehus som förfaller och så småningom tas tillbaka av naturen. På bilder har det en ödesmättad charm men jag tänker på alla kakelugnar, spegeldörrar, antika lås, breda golvplankor och så mycket annat som går till spillo. En stor kulturskatt som inte tas tillvara. 

När jag tänker på ödehus går mina tankar till ett torp som jag har starka känslor för. Hemmanet heter Avasjö 47 Älgåker och ligger i Västerbottens inland. Här tillbringade jag min tre första levnadsår och sen alla semestrar under min barndom. En underbar plats för oss barn med blommande ängar, skog och en sjö med ett båthus som luktade tjära. Pappa byggde en lekstuga där vi älskade att leka. Jag minns inte så mycket från de första åren men desto mer från familjens semestrar. Här badade vi, fiskade. hälsade på släktingar och undersökte alla spännande hus som fanns här. Sorglösa somrar som jag aldrig glömmer. Här fanns blommande syrenbersåer, jordgubbsland och många blommor som den orangea Kejsarkronan. 

Jag tror att det timrade boningshuset kan vara byggt i slutet på 1800- eller i början på 1900-talet. Mina föräldrar köpte det av tre syskon Emilinda, Olof och Anders Olsson som är födda 1876-1881. Kan det vara deras föräldrar som byggde huset och bosatte sig där? Önskar att jag hade Christopher O'Regan som kunde hjälpa mig. Vi sålde Älgåker när jag var i tonåren och som med så många hus på den tiden fick de förfalla eftersom det var skogen man var intresserad av. Så glad att jag räddade en del möbler som jag nu vårdar ömt och även den gamla husnyckeln. Jag har kollat på kartor och Älgåkers golfbana verkar ligga ungefär där huset fanns så jag vet inte om det kan vara på samma ställe. Om det är någon som har information blir jag glad om ni kontaktar mig.




En del av möblerna som fanns i mitt barndomshem. Pottskåpet och kommoden har jag målat i grå lackfärg.

Jag har alltid gillat vildvuxna trädgårdar och gamla torparblommor som mormor hade. Det är något visst med perenner som kan finnas kvar även om husen är borta.


Husets spegel ...


Liksom ögonen speglar människans själ, speglar fönstret husets själ. Jag har alltid varit fascinerad av fönster i alla dess former. Spelar ingen roll vilket slags hus det är. Slott eller koja. De vackraste fönstren sitter ofta på ödehus som är lämnade i förfall. Jag stannar upp i funderingar om vem som stått vid detta fönster och tittat ut över landskapet. Tänk om dessa sedan länge övergivna hus kunde berätta sin historia. Varför byggdes huset på denna plats och av vem? Vilka bodde här och hur blev deras liv? Och varför lämnades det åt sitt öde. Det känns så oåterkallerligt att dessa historier aldrig kommer på pränt och så småningom försvinner minsta spår av bebyggelsen. Naturen tar sakta men säkert tillbaka sin plats och snart är allt tecken på liv  borta. 




Det är något vemodigt över alla ödehus som står och förfaller. Ofta är det stabila timmerhus som stått i hundratals år och som har mycket kvar att ge om de bara får lite kärlek. Vackra hus med snickarglädje i varje tum. Alla dessa dörrar som går förlorade och alla vackra kakelugnar som faller sönder. Många gånger är möblerna kvar och gamla familjeporträtt hänger på väggarna. 

Det är det svåraste när jag ser övergivna hus, även om jag kan tycka att det är intressant känner jag också en stor ledsamhet över att det inte längre finns något liv i de tomma rummen. Vissa gamla hus är som tidskapslar från en svunnen tid. Jag förstår varför det inte alltid är så lätt att bo kvar och när de äldre går bort kanske barn och anhöriga lever sina liv någon annanstans.

Det känns skönt att man börjat uppmärksamma de fina gamla husen som finns runt om i vårt land. På nätets bostadssidor finns hur många annonser som helst och de har en massa visningar. 
Många ödehus har fått en andra chans och det är så underbart när man läser om renoveringar och om nya familjer som flyttar in och skriver om husets historia. Ofta är det vackra omgivningar och många gånger står där ett gammalt vårdträd som genom alla tider skyddat gårdens folk.

Jag älskar tv programmet "Det sitter i väggarna" där de tar fram husets historia från början. Tänk att få en bok som berättar om husets historia och om de människor som bodde i huset före oss...

Retrofest med Smokie ...

Förra veckan var vi på Lorensbergsteatern och såg en konsert med Smokie. Det är första gången på flera år som Smokie är i Sverige på en sammanhängande turné, The Golden Hits Tour. Gruppen upplever just nu en enorm revival med utsålda konserter över hela världen.





Vi är säkert många som har ljuva minnen till låtar som "Needles and pins", "Lay back in the arms of someone", "Living next door to Alice", "Oh Carol" och "Stumblin in" men även en yngre publik har upptäckt Smokies musik. 

Som tonåring hade jag en crush på sångaren Chris Norman. Flickrummet var tapetserat med bilder på honom och jag älskade deras mjukpop med mycket stämsång och kunde alla texter utantill. Det kom väl till pass på konserten där vi i  publiken sjöng med och dansade till alla välkända låtar. Det var faktiskt lite Brucestämning. Chris Norman satsade tyvärr på en solokarriär 1987 men dagens sångare Mike Craft gjorde ingen besviken. Chris Norman är också still going strong och gör utsålda konserter runt om i världen. Jag hoppas han snart kommer till våra breddgrader...



Min syster spelade in några låtar men det är inte så lätt med iphone och sittande på balkongen. Ville mest visa den för att beskriva stämningen under konserten. Blev så glatt överraskad när de sjöng The whiskey in the jar, en traditionell irländsk folkvisa. Den väckte många fina minnen av vår resa till Irland. Har hört den i så många varianter och den spelades alltid på alla genuina puber vi besökte, allt från den lilla bypuben till den legendariska puben O'Donoghue's Pub i Dublin …



Det var mitt första besök på Lorensbergsteatern och jag gillade den gamla stilen i lokalen. Parken var inte så stor men där fanns flera stora träd, vackra vårblommor och Karl Gerhards staty. Spännande utforska nya delar av Göteborg.








Vi lyxade till det lite genom att bo på hotell, ibland måste man bara unna sig lite vardagsglitter. Det var en sån skön känsla att avsluta vår nostalgiska kväll på det mysiga Elite Park Aveny Hotel. Och den härliga frukosten var himmelsk …










Återblick ...

Nu när vi närmar oss advent tänker jag ofta på mina egna barndomsjular. Så fyllda av ljusa minnen och nostalgi. Nu kom jag ihåg en kategori som jag startade ganska länge sen "Återblick" som skulle handla om mina minnen från framför allt 60-talet. Nu har det inte blivit så mycket skrivet om det ämnet även om det ligger mig varmt om hjärtat. Visserligen var inte allt så mycket bättre förr men jag tror att vi ungdomar hade det betydligt lättare på den tiden.

På 60-talet blev den första efterkrigsgenerationen vuxen och vi kallades tonåringar. Aldrig tidigare hade ungdomskulturen spritt sig så radikalt inom alla områden av livet - i västvärlden blev ungdomen nu den absoluta förebilden inom modet och överhuvudtaget i hela samhället. Ett starkt, ungdomligt köpskickt hade bildats, som inte hade någon bindning till couturen utan önskade sig ett mode som skulle motsvara deras livsstil och dessutom gå att betala. Den eleganta kvinnan gav vika för de skenbart naiva "barnkvinnorna" som med stora rådjursögon betraktade världen. Att till varje pris vara ung och sexig var lösenordet - genomskinliga blusar och ultrakorta kjolar blev bevis på detta. Twiggy blev den första supermodellen att väcka uppmärksamhet med sin barnsliga magra figur utan någon som helst kvinnlig former.

Vi ungdomar fick våra största intryck om trender inom mode, musik och film när vi varje vecka lusläste Bildjournalen som var den tidens största ungdomstidning. På omslagen var 60-talets idoler inom film och musik. Kan ännu känna den pirrande känslan när jag skyndade till Lasses Lanthandel under rasten och köpte veckans Bildjournal. Sen satt vi tjejer bakom skolan och lusläste den från pärm till pärm.

Sextiotalet var 1900-talets kanske mest motsägelsefulla decennium. Med ena foten i det gamla Sverige och den andra i den nya tiden blev detta omvälvande för många. Här fanns mods, hippies och revolterande studenter men också miljonprogrammets småbarnsfamiljer med nyckelbarn och raketost.








Elvis in memory

I dag är det 40 år sedan mannen, myten och legenden Elvis Presley gick bort men hans stjärna lyser klarare än någonsin Det var som när Kennedy mördades den där dan i Dallas eller när Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Jag kommer ihåg var jag befann mig och hur tiden stannade upp för ett tag. Känslan av sorg och tomhet och svårigheten att ta in att det verkligen hänt.
 


I det här oansenliga huset i Tupelo föddes Elvis den 8 januari 1935. När Elvis fyllde 11 år önskade han sig antingen en cykel eller ett gevär. Han fick en gitarr och över de kommande åren fick han gitarrlektioner av sin farbror. 1948 flyttade familjen till Memphis och när Elvis var runt 18 år arbetade han som lastbilschaufför och studerade till elektriker. Han åkte ofta förbi Memphis Recording Service som även var plats för Sun Records och fick en dag syn på en skylt där det stod; "Inspelning av skiva $4", Efter att ha samlat mod en tid, tog han steget och klev in med sina 4 dollar. Detta var 1953 och skivan innehöll två låtar, My happines och That´s when your heartaches begin

Jag höll visserligen på Tommy Steel när kampen stod mellan Elvis och Tommy i Bildjournalens stora omröstning vem som var bäst. Och där Tommy också vann. Men det var nog bara för att jag ville vara tvärs emot. Jailhouse Rock var den första Elvis skivan mina föräldrar skaffade och jag minns att så liten jag var lyssnade jag på den gång på gång. Sen var jag fast och det är jag fortfarande efter alla dessa år. 

Minns att vi hade gummistövlarna nervikta och textade Tommy eller Elvis namn på den nervikta sidan.



Många favoriter har jag men jag gillar mest de tidiga som den här Its now or never med filmklipp när Elvis gjorde militärtjänstgöring i Tyskland.

Elvis jubileet fortsätter runt om i världen och 30 000 människor beräknas delta i en vaka vid Graceland i Memphis där "kungen av rock" länge levde och i dag ligger begravd. Även här hemma visas minnesprogram på tv och hålls konserter till Elvis minne.


 

60-tals musiken lever ...

Musiken har en given plats i min tillvaro ända sen jag var liten. Med början den dagen jag kom hem från skolan och sjöng om lilla Gullefjun för min stolta mamma. I tonåren startade mitt musikintresse på allvar och sen den dagen älskar jag musik av alla de slag. Min smak har förändrats och breddats under årens gång men 60-tals musiken har för evigt stannat i mitt hjärta. Den musiken var något helt nytt och många låtar har blivit riktiga klassiker.

I dag i Malous Efter tio var en av mina tidiga idoler med. Svenne Hedlund som är sångare i Hep Stars och som firar 50 år på scenen. Han och bandet sjöng Cadillac och jag drömde mig tillbaka till en tid när jag som ung tonåring var på rockkonsert för första gången. På den tiden var det vanligt att man under midsommar åkte till en festplats och såg olika band som uppträdde. Vi ungdomar som bodde i den lilla norrländska byn Lansjärv åkte till festplatserna i Sikfors och Sörbyn.

Sörbyparken byggdes upp av ideella krafter under 40-talet och är en av de mest besökta festplatserna i Norrbotten. "Om det fanns en hustomte i Sörbyparken skulle han ha mycket att berätta om parken. Han skulle berätta om artister av världsklass som Roger "Helgonet" Moore, och om svenska storheter som Alice Babs, Lill Lindfors och Vikingarna som gästat parken". Ett av 1960-talets mer spektakulära händelser var när Roger Moore gjorde ett snabbesök i Norrbotten midsommarhelgen 1966. Miniturnen inleddes i Övertorneå. Därefter kom han med bil, en Volvo P 1800, till folkparken i Sörbyn. Under bilresan stötte man ihop  med massor av renar. Eftersom Roger Moore aldrig sett såna tidigare blev han mycket försenad och det blev ett kort framträdande med rosutdelning till den kvinnliga delen av publiken och några korta ord. Men de flesta var nöjda och tyckte det var spännande.  
 

Minns när jag, min syster och två andra kompisar åkte till vackra Sörbyn för att fira midsommar och se favoritbandet Hep Stars. Vi hade lånat pappas nya tält med två rum och det var många ungdomar på plats men till slut hittade vi en plats där vi slog upp tältet. Vi var så förväntansfulla och såg fram emot kvällens konsert. Hep Stars var huvudnumret och Benny Andersson var en ung headbeanger. Detta var första men inte sista gången som jag var med i ett skrikande "groupiegäng", kanske inte i ordets fulla betydelse men ändå.

När vi kom tillbaka till tältet och kröp ner i sovsäckarna tog det ett tag innan vi kunde somna. Vi var så uppfyllda av den spännande upplevelsen att se Hep Stars, som vi hade på posters hemma, i verkliga livet. På morgonen öste regnet ner och vi upptäckte att det var fullt med komockor runt tältet. Vet inte hur vi hamnat i en kohage men vi skrattade bara och fortsatte njuta av gårdagens lyckorus. Vår pappa blev däremot inte så glad när vi skulle ut på camping och han upptäckte massor av hål i tältbotten. Ingen bra combo stilettklackar och plastgolv. 


Många artister från 60-talet är still going strong efter ett halvt sekel. Bara det en stor prestation men inte förvånande. 60-talets musiker kom med nydanande musik med pop och rock och har banat väg för efterkommande artister. Det kan man verkligen säga om Sven-Erik Magnusson, frontmannen i Sven-Ingvars, som så sorgligt avled under veckan. Stor sorg i musik Sverige. Tillsammans med Sven-Ingvars, som firade sitt 60-årsjubileum som band 2016, lämnar han efter sig en stor låtskatt som vi nog alla kan associera till och ha minnen av. Mitt allra första minne var när jag som tonåring för första gången bodde hemifrån under veckorna. Jag gick på Handelsskola på en plats fem mil hemifrån och det var så spännande med all frihet. Träffade min första kärlek som hämtade mig med sin PV och i grammofonen snurrade "Ett litet rött paket med vita snören" med Sven-Ingvars. Det är en julsång med text och musik av melloaktuelle  Owe Thörnqvist. Han sjöng själv in den på grammofonskiva 1957, men den blev en riktigt stor hitlåt först 1963, när Sven-Ingvars spelade in den.




60-talet bjuder på en stor musikskatt och det är inte förvånande att den musiken används i filmer, reklam och många andra sammanhang även i nutid. Mitt barnbarn går ofta och sjunger gamla 60-tals låtar och det är alltid lika roligt att höra.
 

Fortsätt njuta av våren. Nostalgikramar

 

Återblick 1

Här kommer mitt första inlägg i den nya kategorin som jag kallar Återblick. Tanken är att minnas och dela med mig av 50-, 60-talen och kanske lite 70-tal med. Vad som var populärt inom mode, trender, musik, filmer, tidningar och mina personliga tankar om den tid som kanske var 1900-talets mest motsägelsefulla decennium. Med ena foten i det gamla Sverige och den andra i den nya tiden blev detta omvälvande för många. Här fanns mods, hippies och revolterande studenter men också miljonprogrammets småbarnsfamiljer med nyckelbarn.

Vi var den första generationen som var tonåringar och under 60-talet var vi en köpstark konsumentgrupp. I ett reportage i Dagens Nyheter 1967 konstaterade man att Sveriges 800 000 tonåringar köpte hälften av alla grammofonskivor och 70% av mopederna. Varje månad läste 1 miljon ungdomar Bildjournalen, Sveriges största ungdomstidning 1954-1969. Minns ännu känslan när jag smet i väg på rasten för att köpa tidning på affären som låg alldeles vid skolan. Veckans bästa dag. Bildjournalen var för oss vad internet är för dagens ungdom. Här fick man veta om alla trender som mestadels kom från Usa och England, Hur man rullade håret som Sandra Dee och allt nytt om idolerna utomlands och hemma.
 




Ni som inte var med undrar nog; vem sjutton var Sandra Dee?. Hon var en populär  skådespelerska som kallades "flickan i huset bredvid". Det var nog för att vi kunde identifiera oss med henne, Hon var som en vanlig ungdom. Inte som de tjusiga och glammiga Hollywood stjärnorna.  Glömmer aldrig filmen "Det sista sommarlovet" där hon spelade mot Troy Donahue. En av de första filmerna som gick på Folkets Hus i vår lilla by. Såg den flera gånger och vet inte hur länge jag och min bästis kollade på affischen. Hade tänkt be att få den men missade tillfället eftersom jag var lite blyg. Gillade också musiken i filmen som spelades av Percy Faith och hans orkester. 






Vi ungdomar i byn träffades hemma hos oss och spelade favoritskivorna på en grammofonmöbel som stod i vardagsrummet. Senare fick vi en resegrammofon som man kunde ta med till andra platser. Den här låten och killen ;-) var en favorit som jag älskar lika mycket än.



Unchained Melody skrevs av Alex North och Hy Zaret och är en av de flitigast inspelade sångerna under 1900-talet. Enligt vissa beräkningar finns det 500 versioner på hundratals olika språk. Under 50-talet gjordes flera framgångsrika inspelningar och 1965 blev sången oerhört populär med Bobby Hatfield i The Righteous Brothers. Denna version är kanske den mest välkända. Den finns bland annat med i min favoritfilm Ghost. Även Elvis Presley och det Irländska rockbandet U2 har spelat in låten.

Nostalgikram


Övergivna hus

Det finns inget som väcker min fantasi som just övergivna hus. Alla oälskade hus som kan dyka upp vart som helst. Rätt som det är på skogspromenaden står det bara där och det fyller mig alltid med vemod, nostalgi och frågor. Jag vill veta mer. Varför är det lämnat åt sitt öde, varför bryr sig ingen om huset, vem bodde här och hur var det då. Det spelar ingen roll om det är ett gammalt hus på landet eller om det är ett slott. Hur konstigt det än kan verka finns det hur många slott och herrgårdar som helst runt om i världen som står öde med ståtliga kristallkronor och möbler som minner om en svunnen tid. 

Sakta men säkert tar naturen över husen. Lider med alla vackra byggnader som bara förfaller och som slutligen faller i glömska som en dröm som ändå varit verklighet för någon.  Övergivna hus fortsätter ruva på sina hemligheter men som jag önskar att väggar kunde tala. 

Jag undrar ibland varför jag berörs så på djupet, kan det bero på min högkänslighet eller kan det vara att det kittlar min fantasi? Tror dock att det ligger i människans natur att vara nyfiken och söka svar på sånt som inte är uppenbart vid första anblicken.....

Mitt i allt vemod och förgängelse på övergivna platser finns det nåt osannolikt vackert. Ett eldorado för fotografer världen över. De vackra bilderna här har jag lånat från https://www.pinterest.com/ 

Jag tipsa också gärna om Jan Jörnmarks hemsida; http://www.jornmark.se/  Massor av intressanta foton från övergivna platser, här hemma och i andra länder. Bl a från det stiliga men tomma badhuset i Ystad som fått göra sin sista insats som kuliss i ytterligare en av de brittiska succefilmerna om Kurt Wallander. Här kan du också beställa övergivna platser-böckerna.

Den första dikten "Ett övergivet hus" finns i Bertil Malmbergs bok "Under månens fallande båge" och den andra dikten i boken "Minnet sitter i spindelväv" av Carl-Emil Englund.


Tack för titten och jag önskar dig en skön helg. 






"Jag går genom tomma rum.
Vinden suckar, vinden suckar
in och ut, ut och in
genom krossade rutor.
Överallt blotta de söndervittrade
förblåsta tapeterna timrets maskbon" 

"Jag går genom tomma rum.
Jag öppnar den kvarglömda
rankiga byråns enda låda.
Där ligger ett trasigt
stycke papper 
ett brevfragment"  





"Några nötta ord från finnskogen, 
från de grå giktbrutna stugorna 
inspunna i en grön väv av ensamhet och tystnad. 
De gömmer människor, fåordiga som trädets rot 
och strävsamma som om de vore strävsamheten själv. 
Här går fotspår från landet Längesedan,
i gruset letar skimret från i går" 
 


Messaure - samhället som försvann

Inte alla dar jag får glädjefnatt över att läsa tv tablån i dessa repristider men idag var en sån dag. Kl 18.30 visar SVT1 Olle Hägers och Kjell Tunegårds dokumentär "Minnet av Messaure" om det sista stora kraftverkssamhället. Vilken nostalgikick!!!! Det väcks så många ljuva minnen hos mig. 

När jag var tonåring jobbade min pappa i Messaure men eftersom vi var bosatta 10 mil därifrån var det bara under sommarlovet familjen kunde bo tillsammans under veckorna. Under några somrar hyrde vi stugor i närheten men en sommar när vi inte fick tag i något att hyra så bodde vi helt resolut i tält. Som tur var hade vi campat under alla år så det blev liksom en långsemester. Minnesrik och så underbar för oss barn som såg alltihop som ett stort äventyr. Lyckliga över att vara tillsammans hela familjen. För pappa och mamma var inget besvärligt så under några veckor utökades familjen med min bästa kompis Gertrud. Så roligt vi tonårstjejer hade det och höjdpunkten var nog att umgås med nya spännande killar från samhället. Vi lyssnade på "Putti Putti" med Jay Epae som var listetta under 41 veckor och delade många hemligheter den sommaren. På kvällarna samlades vi runt en stor brasa och grillade korv och marshmallows. Min kusin Weine var kär gäst när han kom på sin moppe och min kompis hade nog en crush på honom ;-)

Hela familjen  flyttade så småningom till Messaure och lite längre fram flyttade jag och min kille till vårt första egna hem. Anne-lie föddes på Jokkmokks BB och vi bodde kvar i Messaure några år innan Luleå blev vår nya bostadsort. 

Filmen berör och är vemodig när man tänker på att allt är borta. Många av oss besöker gärna platser där vi växt upp och har våra rötter men för de barn som föddes och växte upp i Messaure finns bara igenvuxna vägar och minnesskyltar som intresseföreningen satt upp för att markera var olika byggnader stått. Här fanns allt som behövdes för att samhället skulle fungera som kyrka, skola, förskola, polisstation med arrestlokal, bibliotek, Kalle Bomans kiosk på torget som var samlingsplats för traktens ungdomar och även den gamla kiosken. Älvgården, där det fanns ett café med de godaste vinerbröden som min farbror Elling som var bagare gjorde och där det också ofta bjöds på dans, bio och teaterföreställningar. Vainos och Johanssons snabbköp, järnhandel, sybehörsaffär, frisör, sjukstuga, telestation med 4 telefonister samt Nynäsmacken. Den behövdes verkligen för Messaure var Sveriges biltätaste samhälle på den tiden. 

Här fanns också ishockeyrink, fotbollsplan och även en slalombacke.



Även om naturen nu har återerövrat marken lever Messaure fortfarande kvar hos mig och många andra i själ och hjärta.  Det finns en aktiv Intresseföreningen som varje sommar ordnar återträffar och som har en hemsida; http://messaure.se. Såg fram emot att åka upp till träffen i sommar men nu blev det inte så eftersom vi behövs här hemma. En kul idé var att de skulle ta med sig fågelholkar och sätta upp där de hade bott och skriva sitt namn och så och även ordna en bakluckeloppis. Hoppas det blir av nästa år för jag vill så gärna ..........

Torget när det begav sig och de senare bilderna visar hur det ser ut idag.






Programmet går i repris på SVT1 den 7, 10 och 11/7.

Äldre inlägg