... som ger stillhet och ro. Här jag kan sitta i egna tankar och bara vara. Skogsbad är ett bra ord för här renar man både kropp och själ. Jag får den välbehövliga vilan från mediabrus och förvirrande presskonferenser. 

I dessa tider får man räkna varje guldkorn och ta tillvara varje dag som de kommer. Jag njuter allra mest ute i naturen och även om det är lite enahanda att varje dag vandra omkring på samma stigar försöker jag se de välkända platserna med nya ögon varje gång. Vi går också en härlig tid tillmötes och den energin som "min" gammelskog ger mig kan jag nog inte hitta någon annanstans. 

Finns inget som ger mig sån inre ro som att sitta och lyssna på vindens sus i de höga trädkronorna, de pigga fåglarna som sjunger i alla tonarter och att se ekorrarnas lustiga lek från gren till gren. Detta är skogens innersta väsen som ger mig näring till själen. Kroppen får sin näring av den medhavda fikakorgen, aldrig smakar väl kaffet så gott som i naturen. 

  

Här lekte jag lite i appen Pixlr och gjorde en dubbelexponering för att illustrera min känsla när jag är "ett med naturen". 

 

I dag har vi varit ute på vandring med dottern och äldsta barnbarnet och deras båda hundar Godfrey och Barney. Det är så roligt att träffa dem och få visa mina dagliga promenadstigar. Vi åt en lättare lunch på utsiktsplatsen och umgicks coronasäkert med avstånd. Jag är så tacksam att vi ändå kan träffas så här och som dottern sa: "när vi fått vaccin och det här är över då ska vi ta igen alla kramar vi missat". Som jag längtar...

Ha det så gott i vårsolen och kramen 🌿

.. har gällt under vänliga veckan som avslutades med alla hjärtans dag. Jag hoppas ni alla har haft en fin tid med både vänskap och kärlek. Det vackra vädret har inbjudit till många promenader och även en rolig dag med dotter, syster och barnbarn i Gunnebo Slott och trädgårdar. Vi gjorde en skön vandring och det var roligt se de välkända omgivningarna i vinterskrud. Härlig plats och allra bäst var att få träffa familjen igen. Vi avslutade besöket med att köpa med oss de godaste semlorna jag någonsin ätit.

 

 

Förhoppningsvis borde vi lära oss något av den här annorlunda tiden vi lever i men jag tycker mig istället se mer egoism och ilska än någonsin tidigare. Bara en sån sak att jag har fått gå ur flera grupper där kommentarsfälten är fyllda av hån och elakheter. Man visar ingen respekt för andras åsikter och alla ska tycka lika annars är det fritt fram att bete sig hur illa som helst. Nu pratar jag inte om politiska grupper som de på extremvänstern eller extremhögern utan helt vanlig grupper som handlar om t ex övergivna hus, hemlösa katter eller hjälp till hemlösa äldre. Till synes helt harmlösa men där en kommentar kan sluta med en tråd som aldrig tar slut eftersom folk bråkar om helt andra saker in absurdum. Om jag inte gillar nåt och inte har något vettigt att tillföra scrollar jag vidare. Hur svårt ska det vara? 

Hur som helst tror jag att vi skulle kunna försöka vara lite vänligare mot våra medmänniskor. Vi sitter ju alla i samma båt en kort stund här på jorden så varför inte försöka.  

Jag vill i sammanhanget tipsa om en helt underbar bok, som jag fått i julklapp. Boken heter Pojken, Mullvaden, Räven och Hästen av författaren och illustratören Charlie Mackesys. Boken är en hyllning till vänligheten och kärleken och rikt illustrerad med vackra akvareller. Bästsäljaren och ettan på New York Times och The Sunday Times topplistor har berört en hel värld. 

"Det är berättelsen om vänskapen mellan en nyfiken pojke , en snål och livlig mullvad, en räv som ständigt är på sin vakt och en vis och vänlig häst. De fyra går på upptäcktsfärd i den stora vida världen. De ställer frågor till varandra. De genomlider oväder. De lär sig att älska".

Konstnären Charlie Mackesys bilder sprider hopp. Under våren har hans illustrationer, som delats hundratusentals gånger online, använts som skärmsläckare på sjukhus och projicerats på reklamplatser över hela husväggar i Storbritannien. Gå gärna in på Charlie Mackesys instragram om du vill se mera av hans bilder. 

Februari kom med snö och vi har fått några fina vinterdagar. Inte så vanligt att det knarrar så där skönt under skorna när man ger sig ut på sin skogspromenad. Så roligt att så många är ute och vandrar och jag har nog aldrig hälsat och pratat med så många nya bekantskaper som nu. Det är en riktig lyckoboost och jag är så mycket piggare när jag är tillbaka hemma igen.

Vi har varit hundvakt till Godfrey och Barney några dagar och gjort våra promenader vid havet i Sönnerbergens naturreservat. Skönt med ombyte och hundarna är så roliga att umgås med. Här ute finns inga gatlampor så det var becksvart på kvällspromenaden. När vi gick där i månljuset med himlen full av stjärnor slogs vi av hur tyst det var. En magisk tystnad, de enda ljud som hördes var vildsvinen som bökade borta på ängen. 

   

  

Det var en skön minisemester och stärkta av miljöombytet tog vi itu med lite hemmafix. Jag och min syster delar lägenhet och nu fick vi den briljanta idén att vi skulle byta sovrum. Man får roa sig så gott man kan i coronatider och vi båda gillar heminredning så...

Det tog några dagar med stånk och stön och möbelflytt men var så värt det. Vi är båda så nöjda med våra nya rum. Sen fortsatte vi av bara farten med rensning i skåp och lådor. När allt var klart köpte vi tulpaner, tände massor av ljus och firade med semlor. 

Gråt ej vid min grav jag finns ej där.
Jag finns i solens spegelglans på havet
och i solnedgångens sprakande färgsättning.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
och i det blåa, mjuka diset runt bergen.
Jag finns i höstens stilla regn 
och i vinterns vita snöflingor.
Jag finns i vintergatans stjärnehär
och när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter
är det min röst du hör. 

 

Hållsundsudde Sönnerbergens naturreservat

När jag känner mig känslosam finns nog ingen bättre plats för djupa funderingar än att sitta en stund vid havet. Med blicken vid horisonten och tystnaden som omger mig i det frostiga strandlandskapet kan jag samla mina tankar. Som alltid är naturen min bästa terapeut.

I sanningens namn har jag inte haft en tanke på bloggen men nu känner jag att lusten är tillbaka igen. Det känns roligt och inspirerande och nu ska jag besöka er mina bloggvänner och läsa i kapp. 

 ... kom med regn och rusk men nu har vi haft några fina dagar med sol. Julaftonen firades i lugn och ro med min syster och katten Kajsa. Vi åt ingen traditionell julmat utan det blev en tallrik med havets läckerheter, västerbottenspaj och några goda såser. Efter att vi sett Kalle Anka och hans vänner delade vi ut julklapparna. Jag fick två målarset, en med oljefärg och en med akvarellfärg. Det var många färger, penslar, block och en massa andra grejor som behövs nu när "konstnären" ska sätta igång. Nu har jag inget att skylla på och det är så spännande och roligt. Tack älskade dotter för den fina julklappen och tack fina syrran för de fina klapparna från dig. Katten Kajsa däremot dissade sin kudde med kattmynta som den prinsessa hon är.

Läste att Aftonbladets krönikör tycker att i år får vi glömma julen men det är nog det dummaste vi kan göra och varför skulle vi? Nu mer än någonsin behöver vi få glömma allt det dystra i tillvaron för en stund och tänka på något annat. Har läst hos många bloggvänner att de har börjat pynta tidigare det här året när inget är som vanligt. Var och en får anpassa sitt pyntande och firande till det som man mår bäst av. 

En ny studie visar att vi blir lyckligare av att börja pynta tidigt. "Enligt psykoterapeuten Amy Morin är en stor anledning till att många pyntar tidigt att de vill återuppleva tidigare minnen. Julen och julpyntet gör oss nostalgiska och kan väcka minnen från en tid då livet kanske var lättare.  

- Kanske julhelgen påminner en om när en älskad anhörig fortfarande levde och julen kan bli en påminnelse av alla fina stunder man haft med den personen. Eller att titta på en julgran kan påminna någon om hur livet var när de fortfarande trodde på tomten"

Jag älskar julen och tillåter mig känna såväl glädje och förväntan som vemod och sorg. Känslan är dubbelbottnad, sorg för de människor som drabbas så hårt i pandemins spår och en stor tacksamhet att mina kära mår bra.

Första ljuset är tänt i advent och vi har välkomnat december med stjärnor, ljusstakar och även granen är på plats. Det är så mysigt och lyser upp. Den lilla vintageängeln och de gamla julkulorna som jag fyndat på loppis blandas med lite modernare pynt från Ikea. Jag vill helst handla på secondhand och det är nästan det jag saknar allra mest. 

 

Min dotter ger mig alltid så vackra julinredningstidningar och de tar jag fram varje jul för njutbar läsning och inspiration.

  

Visst blir julen annorlunda men vi får göra det bästa under rådande omständigheter. Njuta när vi kan och vila i tankarna när det behövs. Vi får räkna med att något firande inomhus med familjen inte blir av i år men vi planerar att träffas utomhus någon dag närmare jul. Kanske åker vi till den magiska julskogen, som min syster berättar om i sin blogg, med varma drycker och juligt gofika. Vi kanske även tar med en tomte som får stanna kvar i tomteskogen. Jag är en traditionell person som aldrig kommer att kalla jultomten för julperson. Har svårt att tro att det förslaget var något annat än ett skämt. Fikastunden i skogen kan bli en fin tradition vi vill fortsätta med även när den här tiden är över. Som det nu är mår vi inte dåligt men jag tycker synd om min dotter som har sin pappa uppe i Norrland och inte har kunnat träffa honom sen förra våren. Vi har kunnat träffas under sommaren utomhus men jag förstår hur jobbigt det är för de som inte har kunnat träffa nära och kära under långa tider. 

Söndagen kom med sol och varmt väder. Vi åkte ut till Fjärås Bräcka som är en av våra mest älskade utflyktsplatser i närområdet. Vi har ofta varit här men min dotter tipsade om Borgudden, en plats vid sjön Lygnern,, som var nytt för oss. Dottern hade lagt ut rutten på Runkeeper så det var bara att följa den. Och vilken fantastisk vandring det blev. Vi gick över Bräckan och sen fortsatte vi efter en traktorväg rakt in i en mörk granskog. Det var så vackert och trolskt och solens strålar letade sig in under de höga träden och lyste upp den mossbelupna marken. Jag tar ett djupt andetag och fyller lungorna med den friska och mullrika luften. Jag älskar doften av höst och känner glädjen sprida sig genom kroppen.  

Lite längre fram kom vi till en glänta där det fanns tomtar i skrevor och språng. Det var så överraskande även om vi hört talas om tomteskogen. Vilken julstämning vi möttes av mitt inne i skogen.  En surrealistisk känsla infinner sig när jag står och tittar på kulorna i träden och alla tomtar som står på mosiga stenar bland blåbärsris och nedfallna löv. Ingen verkar veta vem som har pyntat här från början men jag kan tänka mig att de som vandrar här förbi kanske har med sig en liten tomte som får stanna i skogen. Kanske tur att det ligger avsides annars hade de nog inte fått vara orört. 
  

 

 

Lämnar tomteskogen med ett leende och fortsätter på stigen som följer sjön Lygnern in i en flammande bokskog. Det är andlöst vackert med alla röda löv som täcker marken. Vi passerar flera små sandstränder som lockar till ett dopp även nu i november, men utan baddräkt i bagaget får det anstå till sommaren. 

På vägen hem söker vi efter dessa änglar som ska stå på muren vid kolerakyrkogården. Hittar dem inte så jag lånar dotterns bild som hon tog i juli. Kanske har någon tagit bort dem eller också letade jag inte tillräckligt bra. Bättre lycka vid Li gravfält där skyddsängeln strålar ut över fältet.

Det är såna här dagar som ger mig energi och en förhoppning om ljusare tider i alla bemärkelser. Trots pandemin har sommaren varit full av roliga upplevelser om än på lite andra sätt och jag fortsätter samla guldkornen i vardagen. Hit kommer vi tillbaka först till våren när vitsippor och blåsippor täcker marken och sen under sommaren. Så roligt uppleva platsen vid olika årstider.

Jag älskar mitt boende och området med den fina naturen men nu börjar vi fundera om vi måste flytta framöver. Under de 16 åren vi bott här har det varit ett lugnt och tryggt område men nu går man inte gärna ut på kvällen. Nu senast i helgen brann tre bilar på parkeringen och det är tredje gången det händer. Personer har försökt lura sig in hos äldre grannar och polisbilarna syns ofta i området. Blir både ledsen och arg att det ska vara så här. Dessutom kommer det att byggas 600 lägenheter till i vårt lilla område. Vi kommer att ha hyreshus utanför fönstret istället för de vackra träden. Det känns ofattbart att det fina området som vi föll för när vi flyttade hit från norrland har förvandlats så under de senaste åren.

I veckan opererades katten Kajsa i Lerum och då passade vi på att åka till Nääs slott under tiden. Spännande eftersom vi inte varit där tidigare. Bara sett slottet från vägen när vi åkte hem från en ridtur på islandshästar i närheten av sjön Mjörn. Skira dimslöjor låg över sjön Sävelången när vi vandrade mot slottet över Nääs bro. Det var så trolskt vackert med de höga träden och hästar som lugnt betade på ängarna. Man riktigt känner historiens vingslag när man vandrar omkring vid slottet och i slottsparken. Här fanns Örnnästet dit man kom efter en svindlande stig uppför en kulle. Högst upp låg ett litet trälustslott av enklare typ med en fantastisk utsikt över sjön och träden nedanför. Vi fortsatte vandringen efter sjökanten och lite här och där hängde inbjudande gungor från de stora träden. Det såg så gulligt ut och jag mindes barndomens trädgungor. Min syster berättar mer om slottet och dess historia på Refugium Fotoblogg.

 

Vid uppfarten till slottet låg en helt underbar affär, Lilla Nääs. Här fanns hur många rum som helst och även en övervåning med de underbaraste heminredningsgrejor. Jag njöt av besöket och alla spännande saker och fick en vacker ballerina av min snälla syster. 

Tiden går så fort, vi är i mitten av oktober, och trots det varma vädret har jag välkomnat hösten med allt vad det innebär av gosiga plädar, massor med tända ljus och hemmapyssel. Hösten är också lite av en nystart för mig. Lite som när jag börjar ett nytt år. Skönt att samla tankarna och planera höstens aktiviteter. 

Kura skymning ...

... med en god bok i sköna soffhörnan ägnar jag mig gärna och ofta åt. Har just läst färdigt Linnea Dunérs Dit inga vindar når som är tredje delen av 1870-talstrilogin Vargatider. En bok som jag sträckläste och inte ville lägga undan, 677 sidor spänning och kärlek i historisk miljö. De två första böckerna, Det sjunger i isen och Högt flyger fåglarna lyssnade jag på som ljudböcker men den tredje fanns inte som ljudbok på mitt bibliotek så den läste jag i bokform. Gillar man historiska böcker kan detta vara en intressant serie. 

Jag har laddat ner appen Biblio, som är en app för digitala böcker på biblioteket. Appen gör det enkelt att låna och läsa e-böcker och att låna och lyssna på ljudböcker med bra ljud och i en tillgänglig design. i Biblio kan man söka, utforska, låna, läsa och lyssna på böcker - både on- och offline. Med det vanliga lånekortsnumret får man tillgång till bibliotekets sortiment. Kostar inget och appen tinns tillgängligt att ladda hem i App Store och Google Play och den fungerar både på IOS och Android-enheter. Även om jag tycker om att läsa vanliga böcker är det skönt ibland att lyssna på en ljudbok. Jag har redan fått mina favoriter bland uppläsarna och de kan göra hela upplevelsen.

Gulligt fågelhus

 

  

 

Mysigt med lite höstblommor

"Hålla i och hålla ut" ... 

... är tydligen det som gäller även i fortsättningen. Ingen vet när livet kan återgå till det vanliga igen så det är bara att fortsätta hålla avstånden och tvätta händerna. I början fick jag så torra händer av allt tvättande men så fick jag ett tips om en tvål som skulle vara bra. Tvålen finns hos Apotea och jag använder den som innehåller teatreeolja. Jag har aldrig haft så lena händer och behöver ingen handkräm.

"DrBronner Tea Tree Bar Soap är en hårdtvål med naturligt antiseptisk teatreeolja. Alla oljor i Dr Bronners tvålar är ekologiskt certifierade av National Organic Standards Program. En tvål som rengör utan att torka ut huden. Tvålarna är gjorda på ekologiska och Fairtrademärkta ingredienser.” 

Var rädda om er och ha en skön höstvecka. Kram