Vi lever i en annorlunda tid som påverkar vår vardag mer eller mindre. Alla påverkas på olika sätt och hur vi klarar av påfrestningarna varierar från person till person. Jag är en ganska introvert person i vanliga fall som trivs hemma och inte har så stort umgänge. För mig är det inte så jobbigt att hålla mig inne och på avstånd från människor. En olycka kommer sällan ensam och nu när jag har all tid i världen att motionera skadade jag mitt knä så illa att jag inte kunde gå första veckan. Tack och lov behövde jag inte söka vård utan sakta men säkert har det blivit bättre och jag kan återuppta mina strövtåg. Jag promenerar varje dag i naturen i mitt närområde men saknar friheten att ta bussen till andra platser. Längtar till Botaniska och Trädgårdsföreningen. Skönt ändå att vi har en sån fin motionsslinga i vår lilla skog med små bäckar, tjärnar som är naturens speglar och alla träden. Livets lunga för oss karantänmänniskor. 

Så glad att jag har min syster som sällskap i dessa orostider. Vi beställer mat på nätet och det fungerar bra. Även om det är tålamodsprövande med självvald karantän så är jag tacksam att jag och mina kära mår bra. Saknar mest att inte kunna umgås med familj och vänner men får ta igen det när vi ser slutet på pandemin. Mina vardagsproblem känns fjuttiga med tanke på alla som blir sjuka och sjukvårdspersonalen som sliter för att rädda liv. Lider också med företag som drabbas och alla som blir utan arbete och all oro som det för med sig. Jag hoppas att vi kan gå stärkta ur det här och ta till oss lärorika tankar på vägen.


Foto: Evas foto

Solen skiner, fåglarna kvittrar och våren är på väg. Naturen och djurlivet fortsätter som det alltid har gjort. Jag samlar på mig fina upplevelser och ser det stora i det lilla. Upptäckten av en liten blomma som jag inte såg igår kan räcka långt. Det gäller att se omgivningen i makroperspektiv.