Efter barnbarnets födelsedagskalas blev det ett premiärdopp i havet. När jag står och tittar ut över vattnet och hör vågornas kluckande mot stranden känner jag sån ro i min själ. 

I en veckotidning hittade jag för många år sedan en krönika av Maggan Hägglund som så poetiskt och målande beskriver hur det känns när själen och kroppen signalerar att det går för fort.

"Jag älskar nya intryck, jag tycker så mycket om att jobba, jag är nyfiken på människor. Men ibland känns det som att det kommit smulor i själens säng, så att säga. Inte något farligt men lite småskavigt.

Det är då man måste ge sig tid att tvätta de mentala lakanen. Ta upp dem, skaka bort smulorna och sen i lite vilsam halvskymning bära ner dem till havet och tvätta dem och sen skölja dem i rent havsvatten. Sitta stilla och se tankarna sköljas av havets vågor, slätas ut, tömmas på allt, bara flyta i ett hav. Sen hänger man upp dem och låter dem fladdra i vinden och torka i solen som går upp.

Så tänker jag mig att mina "stulna" livspauser fungerar. Tankarna sköljs, smulorna försvinner, tankarna fladdrar i solen när jag sedan plockar ner dem håller jag dem mot ansiktet och drar in doften. Av soltorkad renhet. Av nystart. Av vila". 


~ Triften blommar här i all sin rosa prakt ~




Födelsedagsbarnet pustar ut mellan studier och jobb och har redan premiärbadat när det var 14 grader i havet så hon tar dagens badning med ro.



Må & njut av allt som kommer till oss nu. Kram!